Det är nästan komiskt fast inte alls. Skrev ju att jag alltid åker på bakslag när jag skriver något positivt.. Tror ni inte jag fick en blödning igår eftermiddag? Hade mått jättekonstigt hela dagen & kände verkligen att något var skumt i kroppen. Så gick jag på toa och där var ljusrosarött blod flera gånger när jag torkade mig & paniken var ett faktum. Speciellt eftersom jag inte haft några spår av varken flytningar eller annat sen vecka 10-11 typ. Och nu borde de ju inte komma bara sådär i vecka 14?
Åkte hem och ringde vårdguiden som rådde mig till att avvakta och se om det eskalerade. Det kom inget mer under kvällen/natten & imorse när jag ringde barnmorskan så tyckte hon inte det lät oroväckande så länge inget eskalerar. Hade ju inte ont eller så.
Så nu sitter jag återigen på jobbet och vågar inte gå på toa och kolla, been there done that ungefär tusen gånger nuuu..
Aja, vad ska man göra. Jag kan ju inte påverka som vanligt och ingen vet någonting. GHA! Känner mig helt däckad i övrigt, ont i kroppen, sänkt, trött. Skitdag!
Misstänker att blödningen har med sex och göra, vi hade sex i förrgår när jag kom hem från Spanien för första gången på länge. Det är det enda som jag kan hitta som orsak. Tyckte bara att blödningen kom lite väl långt efter.. men men. Ingenting är väl omöjligt i denna gravida berg&dalbana.
Tillbaka från en 4-dagars i Alicante med mina tjejer. Så härligt! Va inte så pepp på att åka alls innan, dels pga flygningen och graviditeten, samt att fokus skulle va på festande. Men näe, så fel ja hade! 4 underbara dagar med poolhäng, frukostar på solig balkong, shopping & middagar. Precis lagom för mig. Sen var ju även min bästis med som också är gravid 10 dagar före mig, så vi hade ju alltid varandras förståelse. Mycket mysigt! Nu känner jag mig klar. Inget mer resande innan bebis kommer och de känns så skönt. Riktigt skönt och va tillbaka på jobbet också i rutiner och vardag, jag är en sucker för rutiner. :)
I övrigt tycker jag mig må lite bättre. Fast varje gång jag skriver så så får jag bakslag, haha. Men jag tycker mig ha mer ork nu. Och illamåendet är bättre även om det dyker upp så fort jag missar att äta.
Berättade även via mail för mina 3 chefer förra veckan, hade velat prata med dem en och en men alla har såååå lång semester och jag ville inte det skulle få höra det på omvägar. Fick superfina mail tillbaka av allihop så det kändes himla bra efteråt. Skönt också när alla chefer är kvinnor och småbarnsföräldrar som vet vad man går igenom.
Vi hade även tänkt och släppa bomben på facebook nu men skippade det efter diskussion med sambon igår, vi har ett UL den 20 augusti så vi väntar tills efter det. Vore så trist om något gått fel och så ska man behöva ta det med alla sen. Även fast en del av mig längtar till å berätta så är det ju ingen panik, våra närmsta vet ju redan och det räcker för nu.
Köpte mina första bebissaker online, har inte vågat mig på kläder och sånt men nu hade dom en deal på groupon när man fick presentkort på lekmer.se 500:- för 250 kr. Det är ju nästan 250 kr gratis? Haha, alltid jag och deal:er. Men då beställde jag amningskudde & skötbädd och fick lägga 370 kr för detta istället för 750. Det tyckte jag va ett kap. Jag kan iofs få ALLA mina köp till kap om jag vill. Finns alltid en anledning eller huuuuur? ;)
Ouuuch vad svårt det är att komma igång med skrivandet igen. Jag lever liksom i något flummigt driv där jag gillar att tiden går, jag vill att tiden ska gå ännu fortare och jag vill inte älta symptom, oroligheter eller annat. Helt tvärtemot förut då man ville skriva av sig varenda oro, undran och tanke. Märkligt.
I övermorgon går vi in i vecka 13, efterlängtat. Man vill passsera den där vecka 12 nu. Vi har nästa ultraljud den 16 augusti, istället för KUB. Vi beslutade ju oss för att inte göra det. Vilket känns både bra och dåligt. Bra för att jag ändå inte tror vi skulle ta bort bebis, men dåligt eftersom det är ändå en oro man har. Men men, jag tänker positivt, det måste helt enkelt vara en frisk bebis. Ultraljudet kommer säkert lugna mig lite iaf.
I övrigt lunkar jag på. I helgen var jag som ett kolli. Låg i sängen nästan hela tiden, när dessa dagar kommer kan man verkligen inte påverka, man får bara gilla läget och lyssna. Kommit igång med lite träning igen iaf vilket gör stoooor skillnad för min trötthet. Fortfarande helt slut på kvällar och helger, orkar ingenting, men på dagarna på jobbet går det bra. Jag håller fokus och genom att gå ner på lunchen och träna en halvtimma får jag lite mer ork under eftermiddagen.
Hade ett riktigt sammanbrott i söndags. Tog mig ner till gymmet för första gången sen IVF nummer 2's start. Jag är en tjej som alltid rört mig mycket, tränat och hållt igång, lätt att bygga muskler men svårt att gå ner i vikt. (Ni är säkert många som känner igen er..) Orättvisan över detta har grämt mig hela mitt liv, men det är liksom något jag fått lära mig att leva med. Jag kommer aldrig vara en av de där som kan äta vad dem vill bara dem rör på sig lite. Jag kommer alltid få kämpa 10 ggr hårdare för att nå mål. Nu när PCO/PCOS kom på tal också så känner jag ännu mer att jag måste ta reda på mer kring detta.
Detta var en del av sammanbrottet; jag kom ner på gymmet, körde 30 min på crosstrainern tills jag dröp av svett. Underbar känsla, har varit så rädd för träning sen liten kom in i bilden eftersom jag fick min första blödning då. Men nu känner jag att mitt välmående måste också tillgodoses och jag mår riktigt dåligt när jag inte får träna och min kropp falerar totalt. Ställde mig på vågen på gymmet, + 5 kg sen IVF-starten. Jag vägde lite för mycket redan innnan och detta gjorde inte saken bättre. Så jag bröt ihop totalt. Men nu efteråt så känns det bättre, jag behövde nog det. Och jag blev sporrad till att komma igång med träning och kost igen. Jag vet ju att man inte ska banta eller nåt sånt under grav, men det skadar ju inte att äta nyttigt och röra på sig. Mitt mål är att stå still i vikt ett tag nu, lyckas jag med det blir jag mycket nöjd.
Sen ska jag prata med barnmorskan när jag är där. Jag vill utreda mina hormoner, kolla om det finns någon obalans.. För det är verkligen inte rättvist, jag kan va så jäääävla duktig och träna stenhårt 4-5 ggr i veckan & äta perfekt - knappt något händer. Sen låter jag bli träningen och allt bara faller direkt. Blö. Något är fel i kroppen, det har jag känt hela mitt liv. Jag måste bara hitta någon duktig läkare som kan hjälpa mig utreda. Det känns extra viktigt nu med bebis, jag vill må bra och vara sund!
Det blir lite pauser här och var, men det är nödvändigt just nu. Semester behövs! Jobbar 4 dagar till sen ledig 3 veckor & på lördag blir det Kroatien! :)
Går in i vecka 8 (7+0) imorgon. Jag mår bra, förutom att förkylningen aldrig ger sig och ett illamående gör sig mer och mer påmint. Huja! Det har inte alls varit farligt hittills men jag märker en eskalering, i morse fick jag nästan gå av tunnelbanan och om jag inte äter på exakta tider och OFTA kommer det krypande. Men jag tar det som något positivt, att något faktiskt händer.
Imorgon är det dags! Klockan 13.00. Inskrivning och ultraljud. Gud va tiden går fort, VUL och vi ska förhoppningsvis få se ett litet hjärta ticka. Herregud jag blir nervös av att skriva det. Jag har liksom lyckats koppla bort det i 2 veckor och nu är dagen plötsligt här. SNÄLLA låt det vara bra, låt lilla skatten finnas där :) Jag är så glad att jag är en envis och driven tjej ibland - annars hade jag fått vänta till slutet av juli men nu lyckades jag tjata till mig det innan semestern - SÅ SKÖNT!
Håll tummarna för mig imorgon kompisar, dem behövs! Återkommer så fort jag kan efter :)
Fredag has arrived! Underbart! Ska ner till Borås på vilohelg och bli uppassad av mamma & pappa som hyrt en idyllisk liten sjötomt. :) Jag hoppas jag lyckas undvika en till pollenattack, men något säger mig att det är mindre pollen där så jag hoppas på det. Det enda jag inte ser fram emot är 45 mils bilfärd idag efter jobbet, när jag sa att vi skulle komma på fredagen hade jag inte riktigt tänkt på att det faktiskt är låååångt dit. Och jag slutar inte fören 17 på dagarna. Men men, vi har tagit ledigt måndag så vi kan åka hem i lugn och ro.
Idag tog jag mig till jobbet iaf. Det var kanske ingen utmärkt idé eftersom jag blev helt slut bara av färden till tunnelbanan. Men jag kände att eftersom jag varit feberfri i 2 dagar så borde jag kunna försöka. Jag försöker liksom reda ut lite VAD som är vad i detta. Vad som är allergi, graviditetskopplat och vad som faktiskt är virus. Inte lätt kan jag meddela ;) Allt känns bara som en enda stor grööööööööööööt. Aldrig haft en så tung förkylning nånsin!
Men nu mår jag iaf okej. Näsan rinner och huvudet känns tungt. Mår lite illa. Men inte mer än så. Jaja, så länge allt är bra med litensak i magen så kan jag ta hur mycket så helst.
Vecka 7 (6+1) idag då. 6 dagar kvar till ett litet ultraljud. Vill så gärna klarar mig dit. Vill så gärna få se litet hjärta. Tänk vilken härlig känsla att få åka till Kroatien 2 dagar senare med det i bagaget? Kommer vara bästa semestern ever. Vågar dock inte tänka på beskedet om det blir negativt, vad gör man då? Kanske ändå är bra att komma iväg då. Uäh. Vi tar det då helt enkelt.
Dagarna passerar och jag går bara och väntar. Som vi IVF:are gör mest hela tiden alltså. :) Inget har förändrats. Jag vågar liksom inte känna efter riktigt än. Tror VUL:et får bli en liten milstolpe, efter det lovar jag och njuta av att vara gravid. Och hör sen! :>
Trots en natt med rosa flytningar har jag bestämt mig idag för att försöka slappna av. Jag orkar inte vara ett vrak. Tog ett sista streck-test imorse där strecken fortfarande var starka. Så nu får jag förlita mig på det och hoppas att blodet står för något ofarligt. Det får liksom gå som det går nu. Ändå inget jag kan påverka och jag mår inte bättre (och knappast graviditeten heller) av att jag stressar runt som en orolig mupp.
Jag tror att en del av min oro kan ha triggats lite av att - det är helt sjukt - men 2 av mina väldigt nära vänner har visat sig vara gravida senaste dagarna. Det är som en sjuk dröm, något man alltid skojat om och här står vi nu utan att någon visste om den andra och är gravida alla 3. Detta tror jag fick igång tankarna över att om något går fel för mig (och dem också såklart) så blir det så extremt jobbigt. Då ska man gå vidare och behöva stirra på bästa vännernas underbara magar. Huja! Men - nu har jag inte fått något missfall så jag ska inte ens tänka så. Det bara slog mig att jag tror vi kan ha triggat igång varandras oro. Det får vara slut med dessa tankar nu.
Så - Jag ska verkligen lova att FÖRSÖKA stänga av nu över helgen. Jag ska till Värmland med massor av nära och kära och det brukar vara årets bästa helg. Så jag ska njuta av den, naturen, människorna, kärleken och hoppas på det bästa.
Börjar med 2 frågor till er som är/har varit gravida.
1. Vilken vecka fick ni göra det första vaginala ultraljudet där man ser om det tickar ett hjärta? Jag är nämligen mäkta förvirrad här.
2. Stämmer det att jag - om jag gjorde äggplock (dvs blev befruktad) 29 maj är i vecka 5 idag? Eller v 6 (5+0) blir det väl för att vara exakt. Eftersom man räknar hela veckor är det vecka 6 jag ska utgå ifrån när jag räknar ut tiden till första VUL? Det måste det ju va?
Till mitt problem: Pratade med barnmorskan på IVF-kliniken imorse eftersom det idag var officiell testdag och hon sa såklart att dom stänger för sommaren nu snart och att jag inte kommer kunna få göra mitt VUL där förens slutet av juli. Då fick jag smått panik, frågade henne om jag kunde gå och göra det privat tidigare än så för det vore en så otrolig lättnad att inte behöva gå hela sommaren och inte veta om det finns ett hjärta och hon sa att det går bra, hon rekommenderade att jag gör det under vecka 28 - men 28 är den veckan vi åker till Kroatien så jag vill ju såklart om det går göra det precis innan vi åker.. runt den 4-5 juli där. Men vill heller inte att det ska vara för tidigt. Om min räkning ovan stämmer är jag i vecka 8 (7 fullgångna veckor +0) då. Min vän som också gjort IVF sa att dom kollade henne i v 7. Och när ja googlar verkar det vara så.. men läser även om fler som fått vänta längre.
Ringde mödravårdscentralen där jag tänkte skriva in mig (ligger nära mig) och berättade min historia och sa att jag var nojig och undrade om dem kunde göra ett VUL, hon svarade att dem absolut kunde göra det i samband med inskrivningen och jag fick en tid redan 3 juli om 2 veckor.
Jättebra ju, men nu sitter jag ändå här och oroar mig för om det är för tidigt? Jag frågade henne jag pratade med men hon sa att man ska kunna se hjärtat vecka 7. Så ja, jag får såklart försöka lita på henne, känns bara så himla tidigt.. Men ingen blir gladare än jag om hjärtat syns & tickar och jag får starta min semester med det beskedet.
I övrigt mår jag okej, jag har jobbiga nervsammanbrott på kvällarna som jag inte riktigt förstår hur jag ska undvika eller hantera. Riktigt tufft är det. Jag får panik och tror att allt ska bli som förra IVF:en när jag vaknade i en blodhög. De mörkare flytningarna fortsätter och dem gör ju inte saken bättre. Det är inte blod, de är de inte (mer än några små blodspår på lutinus-stickan när jag använder dem), men de är inte ljusa heller. Barnmorskan var inte orolig men hon sa att dom aldrig kan garantera vad blödningar står för, det är bara och vänta och se. Jag är sämst i världen på att vänta och se. Jag förstår ju att om ett missfall kommer så märker man det, det ska göra riktigt ont och vara färsk blod som inte slutar. Men jag får inte in det i huvudet. För de kan ju va MA och tusen andra saker Det spelar ingen roll att jag senast imorse gjorde ett positivt gravtest. Jag kan inte njuta. Herregud. Jag måste hitta något sätt och stänga av lite. Hur tar man sig igenom dessa veckor? Phew.
Och jag menar inte att vara otacksam, jag är överlycklig över plusset, jag är bara livrädd. :(
2 dagar har nu gått sen jag plussade på stickan. Har inte vågat tagit något mer test utan samlat lite energi och kraft och faktiskt njutit av resultatet. Haft en helg på min bästa väns land ute på Adelsö och bara andats, varvat ner, lekt med kids och ätit gott. Det var så härligt att få ta med det positiva beskedet dit i lördags, man går och småler hela tiden. Men sen stoppar man sig själv. Är glad men oron är där hela tiden. Jag testade ju ändå 4 dagar för tidigt, vill bara att det ska bli onsdag nu - dvs den officiella testdagen, så jag kan få ta ett test till och sen ringa kliniken. Först då kommer jag nog tro på beskedet helt.
Idag har flytningarna återvänt, inget blod men gul/brun/beiga. Samt molande värk som kommer och går. Ni som är/varit gravida - kommer det vara så lite då och då, är det något att oroa sig för? Så länge de inte kommer blod borde man väl kunna va hyfsat lugn? Eller ja. Lugn. Vem lurar jag? ;) Jag är allt annat än lugn.
Idag ska jag inhandla "riktiga" clear blue-test, så man verkligen får se att det står GRAVID och inte luppgranska något streck och dess betydelse. Klarar jag det ska jag försöka vänta med att ta det till onsdag morgon, men som det känns nu vill jag ta ett imorgonbitti för och lugna mig lite. Det kan väl inte spela SÅ stor roll med EN dags skillnad liksom..
I övrigt har jag försökt räkna ut gravidveckor, känner inte för att börja skriva ut det än - då vi inte ens passerat testdagen, men ändå nyfiken. Stämmer det att man räknar från sista mensens första dag? Den hade jag 14 maj, någon som kan hjälpa mig att berätta hur man räknar kring detta?
Ja ni.. fortfarande i samma konstiga ovetskapsdimma (är det ens ett ord? det lät passande iaf ;) ) här.
Flytningarna fortsätter, beiga/ljusbruna men fortfarande inget blod. Jag vågar inte tro eller hoppas någonting och toabesök varje halvtimma är obligatoriskt. Det känns som tiden kryper fram och det är det enda jag kan tänka på.
När jag försöker tänka en positiv tanke så har jag 5 små djävlar på axeln som direkt är där med "tro inget annat.." "den kommer.." "precis såhär började det förra gången".. and so on.
Jag önskar jag vågade testa men jag gör inte det. Min plan är att så fort det kommer minsta blod ska jag ta ett test för att få slut på lidelsen, men så länge det bara stannar vid flytningar så tänker jag försöka avvakta eftersom testdagen inte är för ens den 19. Vill så gärna klara mig till söndag, då är det dag 16 och då skulle jag nog kunna testa och kanske lita på resultatet. Det känns inte som ett testresultat skulle göra mig lugn nu ändå för ändå om det blev ett plus skulle jag vara övertygad om att det är tidigt MF på g.
Jaaaa, ni hör! Optimismen sprudlar. Huja, ta mig ut denna pinan. Gärna åt rätt håll. <3
En helg till som passerat, en mycket bra sådan. I fredags hade vi vänner över och gjorde hemmagjorda hamburgare & bjöd alla på det till fotbollen. I lördags blev det bio, jag som är Will Smith-besatt älskar ju allt med honom men måste säga att storyn i After Earth inte riktigt höll måttet. Och igår släpade jag med karln till IKEA - ett briljant drag.. eller? Det var vi och 2014821 andra. Haha. Men jag fick iaf hem en helfigursspegel som vi inte haft någon på väldigt länge till mina kvinnliga vänners förtret.. ;)
Hur jag mår? Som vanligt. Vi går väl in på ruvardag 10 idag. Känner noll. Nada. Ingenting. Och det spelar ingen roll att jag läser om massor av människor som inte känt någonting fram till plus-dagen. Jag vill ha NÅGOT symptom ändå. Men ickesanicke. Det är dött som i graven. Kan också va att jag inte känner efter och tänker lika mycket denna gång, förra insättningen var man ju som en labil radar och sög åt sig av minsta lilla ont i fingret - GOOGLA! Och allt man googlade på var ju både bra och dåligt, stackars psyke..
Min barndomskompis fick sin dotter i förrgår också, dem som har tvillingar sen tidigare. Jag blir glad för deras skull. Dem ska med och fira midsommar - jag önskar så att jag också får ta med mig ett positivt besked till midsommar.
3 ägg till frysen! Så lycklig så lycklig. För mig som inte hade räknat med det alls blev detta fredagsbesked det bästa på länge. Man törstar efter positiva besked och jag studsade runt runt i telefonrummet efteråt.
Dem hade skickat brevet i tisdags men när det inte kom med post idag heller bestämde jag mig för att ringa för att slippa gå undrandes hela helgen. Var så inställd på negativt besked så jag fattade inte när hon sa 3.. 3? Det är som 3 extraförsök i ett ju!? Jag är så GLAD, äntligen något att glädjas över! Sen vet man ju inte säkert om dem klarar en upptining men det tänker jag inte fundera över nu. Bara tanken att få något ägg till innan man behöver börja om med sprutor och allt gör mig glad ända in i själen.
3 ÄGG TILL FRYSEN. Jag kan inte sluta upprepa. Jag är så glad!
Ruvardag 5. Jag har ingen bra magkänsla om den här ruvartiden. Det känns som att det inte kommer funka nu heller, har bara en riktigt dålig känsla. Eller så är det försvarsmuren som är igång, för att inte falla lika hårt som förra gången. Who knows.
Funderar mycket på det här med tjuvtestning? Har ni tjyvat nångång? Jag känner olika från dag till dag. Vissa dagar tänker jag att jag ska tjuvtesta direkt efter dag 10, eller möjligtvis 14. Men sen övergooglar jag och läser så blandade historier att jag inte tror jag kommer våga lita på resultatet ändå. Men fucking NITTONDE juni? Det är ju huuuuuuuuuuuur långt som helst kvar.
Förra gången kom mensen på ruvardag 13 såg jag när jag gick tillbaka i arkivet, så rent teoretiskt borde den väl dyka upp däromkring även denna gång. Det betyder i sådant fall en vecka from idag. Men det vet man ju aldrig om det stämmer.
Tycker denna gång påverkar mig och sambon mer också, känner inte alls samma sammansvetsning som förra gången, det gör mig lite ledsen. Men det är nog mycket mitt fel, jag märker att jag drar mig undan. Känner mig ofräsh, orolig, irriterad.
MEN GHA! Det låter som jag redan gett upp, jag vill inte ha gett upp! Det är bara så otroligt frustrerande och veta hur man ska bete sig och tänka positivt i denna sits. Jag är tyvärr bättre på att tänka negativt.
Denna orättvisa sits som jag inte tycker någon skulle behöva genomgå gång på gång.
Jag skulle vara så jävla cool under denna ruvarperiod hade jag bestämt. Det går sådär kan jag meddela folket, haha!
Jag känner inga symptom och fast man vet att man inte behöver det så oroar man sig. Men vet ni min nya oros-nish? Jo, det är att dom aldrig satte in nåt ägg?! Typ att labb-personen missade och plocka upp det, eller att det trillade ut på vägen till ponanin, eller att det ramlade ur direkt, för man VET JU ALDRIG! Hahaha.. antar att jag inte är ensam om dessa smått galna tankar! Eller så är jag kanske det? ;D
Idag eller imorgon borde brevet komma om de frysta äggen. HOPPAS HOPPAS!
Hm, nu måste jag ju tänka efter.. men det borde va ruvardag 3 va om insättningen var i fredags? :P Idag kanske ägget fäster? HOPPAS älskade äggut, jag tror på diiiiiig!
Jag mår äntligen bättre! Nästan inte ont alls efter några dagar och nätter med kramper och toabesök som varit så jobbiga att jag gråtit mig igenom dem. Att nu få stiga upp på morgonen och NÄSTAN kunna ta ett skutt gör mig helt överlycklig, ahhhhhh! Nu längtar jag efter att få träna lite, känner mig svullen och tjock. Blö. Tro mig, jag blir gärna tjockare - av rätt anledning dock :)
Känner inget speciellt i övrigt, mår inte konstigt. Lite ont i brösten, men det är väl Lutinus. Ah denna ljuvliga Lutinus ;) Man känner sig verkligen så fräsch och ren och härlig!
Ringde sköterskan i fredags eftermiddag förresten, vart så nyfiken kring detta med odlingar av ägg så jag ville veta mer. Fick prata med min favoritbarnmorska som förklarade lite mer ingående vad jag egentligen kanske visste men ändå behövde höra. Man odlar alltid äggen så länge hos dem för att ge dem de bästa förutsättningarna för nedfrys. Dem måste bli en blastocyst för att kunna frysas - och det har dem bäst möjlighet till om dem odlas så länge. Hon sa också (till min glädje) att jag hade fel.. jag trodde ju att bara för att 10 ägg befruktades förra gången hade alla dom 10 odlats vidare. Så var det inte, endast 3 hade varit tillräckligt bra för att odla vidare. Varför berättade dom inte det? Himla skillnad. Men iaf, och denna gången hade ju ALLA varit tillräckligt bra för att iaf odla vidare, alltså 7 stycken! Och att det betyder att dessa ägg iaf varit av bättre kvalité än förra gången, och det känns ju himla hoppfullt? Jag vill inte vara gridig men jag skulle så gärna få nåt till frysen denna gång, bara som en liten backup. Så inte 2 försök försvinner på 2 ynka ägg om detta också misslyckas. Får väl hem ett brev någon dag i veckan angående äggen - HOPPAS!
Blev ruvare idag ändå. :) Jag berättade självklart om mina kramper och hon ultraljudade magen, där fanns ingen vätska - skönt! Däremot sa hon att allt var väldigt väldigt svullet och att det är därför jag får det så jobbigt.
Men till the good news: Av 8 ägg hade 8 befruktas, imponerande tyckte doktorinnan! Ett sattes in och 7 odlas vidare, har dock inga förväntningar för frysningen eftersom förra gången befruktades 10 men inget klarade sig till frysen.
Men hursom, jag har ett litet pluttägg i mig, och ska göra det bästa av det. <3
Nu är jag helt slutkörd, vet inte varför jag jobbar idag, men det är fredag och en helg att slappa på. Och det och inget annat är precis det jag ska göra! KRAM på er alla kämpar!
Usch vilka jobbiga dagar. Men inget samtal än så länge iaf..
Tog ledigt igår ändå, dagen efter äggplocket, vilket jag var tvungen till för jag hade väldigt ont. Har tagit 2 alvedon var 4:e timma vilket tillslut började ge verkan. Så framåt kvällen igår mådde jag riktigt okej och tänkte att då kan jag nog jobba idag fredag. Så utan att tänka mig för skippade jag de 2 alvedonen innan jag somnade - och vaknade 05 imorse med sådana kramper att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Ska det vara så verkligen? Jag släpade mig till toaletten, kallsvettades & var extremt när att kräkas. Försökte gå på toa, kände att magen var extremt svullen och full med luft men kramperna gjorde de omöjligt att uträtta något. Alltså det var helt hemsk! Som knivar i ett öppet sår. La mig i sängen igen och låg och hyperventilerade av smärta ett bra tag, tog 2 alvedon och efter ett bra tag lyckades jag somna om 2 timmar - och när jag sen vaknade var det hyfsat lugnt igen. Men jag är helt matt. Helt slut. Och jag undrar om man verkligen ska ha SÅN smärta samma dag som insättning ska ske?
Jag ska dit klockan 13, så jag får helt enkelt be dom kolla innan insättningen så allt ser bra ut. Det är så himla orättvist att vi ska behöva gå igenom så mycket smärta och besvär redan INNAN en graviditet. Inte ska det vara lätt inte :(
En helg passé. Helgen har varit bra, avslutades med att gå på PINK i Globen igår. Jag var helt slut men det var det värt, shit vilken galet bra live-perfomer hon är. Love her!
Ett steg närmare onsdag! Uuuuuh! Nu orkar jag inte mer. Har varit så tålmodig och knappt tänkt på sprutor och annat, men nu går det inte längre. Hjärnan jobba på högvarv och funderingar, tankar och hopp varvas med oro. Jag vill ha äggplocket avklarat. Just nu känner jag ingenting, det har avtagit i helgen. Hade flytningar och värk förra veckan, men nu känner jag ingenting. Det gör mig livrädd. Tänk om vi lagt plocket för sent? Men jag antar jag måste lita på att doktorn vet vad hon gör. Men det känns så låååångt till onsdag. Jag vill veta NU! Nu nu nu.
Ägglossningsspruta klockan 20.00 ikväll iaf. SNÄLLA äggjävlar va fina och klara och perfekta på onsdag dåååå?
Dagens ultraljud avklarat. Inget hade förändrats speciellt mycket sen i onsdag, as I suspected. Hon sa att jag va en knepig jäkel och planera för. Jag har upp till 20 blåsor på ena sidan, och 2 på andra, say what? Och alla är väldigt ojämna i storleken, allt från små små till 8 och den största på 18.5. Så det är inte helt lätt för läkaren och veta när man ska satsa, det förstår jag. På första äggplocket valde hon ju mellan att avbryta behandlningen och börja om, eller att köra på dem blåsor som fanns då - vilket vi gjorde och det resulterade några dagar senare i 13 ägg. Så min kropp är verkligen svårberäknad.
Hursom efter mycket räknande kom vi fram till att sista menopur/orgalutran tas på söndag. Sen ägglossningssprutan på måndag & äggplock på onsdag. Det känns ASLÅNGT dit tycker jag! Men det är det ju inte egentligen, helgen kommer gå fort och sen så.. ja. Det var väl mest det att jag trodde jag skulle göra det på måndag, men men huvudsaken är att det blir bra. Hoppas verkligen att det finns några ägg där. Och att de små blåsorna växer till sig. Och att de stora inte hinner lossa innan? Så många orosmoment det finns. Men det är väl de orgalutranen ska förhindra?
Man slits verkligen mellan hopp och förtvivlan när hon ena sekunden påpekade att bara en blåsa var HELT klar, men samtidigt att om alla dem 20 hinner växa till sig riskerar jag överstimulering.. Då måste alla ägg direktfrysas sa hon. Ghaaaaaaaa! Varför kan inte jag bara få iaf DENNA delen enkel? Ge mig några lagom stora blåsor bara. Men jaja, där FINNS iaf blåsor, det är gott tecken. :)
Stockholm. 28 år. Kämpar för en efterlängtad bebis! En längtan och kamp som nu verkar bli till verklighet..
2012:
Maj: Första besöket för utredning. Utredning visar stopp i ena äggledaren pga tidigare cysta/operation. Eventuellt glesa ägglossningar, i övrigt allt bra.
Augusti: Skickas till Sophiahemmet, som inte anser att det är lönt med deras behandling eftersom det bara är 10% chans att inseminering kan hjälpa oss. De tycker vi ska satsa på IVF.
2013:
Februari: Kallade på första IVF-besök. Planerad start vid nästa mens i Mars.
Mars: 2:a Mars, startar med Menopur.
Går 21 dagar på sprutor, i början växer inga äggblåsor men i slutet tar dem fart. Vi får ut 13 ägg. Ett 5-celligt sätts in men inget annat klarar sig till frysen.
April: 9 april kommer mensen. IVF #1 avdlutad.
IVF #2
Äggplock 29 maj, 8 ägg. 1 fint sattes in och fick ett plus på stickan 19 juni.. :)))
