Hade ett riktigt sammanbrott i söndags. Tog mig ner till gymmet för första gången sen IVF nummer 2's start. Jag är en tjej som alltid rört mig mycket, tränat och hållt igång, lätt att bygga muskler men svårt att gå ner i vikt. (Ni är säkert många som känner igen er..) Orättvisan över detta har grämt mig hela mitt liv, men det är liksom något jag fått lära mig att leva med. Jag kommer aldrig vara en av de där som kan äta vad dem vill bara dem rör på sig lite. Jag kommer alltid få kämpa 10 ggr hårdare för att nå mål. Nu när PCO/PCOS kom på tal också så känner jag ännu mer att jag måste ta reda på mer kring detta.
Detta var en del av sammanbrottet; jag kom ner på gymmet, körde 30 min på crosstrainern tills jag dröp av svett. Underbar känsla, har varit så rädd för träning sen liten kom in i bilden eftersom jag fick min första blödning då. Men nu känner jag att mitt välmående måste också tillgodoses och jag mår riktigt dåligt när jag inte får träna och min kropp falerar totalt. Ställde mig på vågen på gymmet, + 5 kg sen IVF-starten. Jag vägde lite för mycket redan innnan och detta gjorde inte saken bättre. Så jag bröt ihop totalt. Men nu efteråt så känns det bättre, jag behövde nog det. Och jag blev sporrad till att komma igång med träning och kost igen. Jag vet ju att man inte ska banta eller nåt sånt under grav, men det skadar ju inte att äta nyttigt och röra på sig. Mitt mål är att stå still i vikt ett tag nu, lyckas jag med det blir jag mycket nöjd.
Sen ska jag prata med barnmorskan när jag är där. Jag vill utreda mina hormoner, kolla om det finns någon obalans.. För det är verkligen inte rättvist, jag kan va så jäääävla duktig och träna stenhårt 4-5 ggr i veckan & äta perfekt - knappt något händer. Sen låter jag bli träningen och allt bara faller direkt. Blö. Något är fel i kroppen, det har jag känt hela mitt liv. Jag måste bara hitta någon duktig läkare som kan hjälpa mig utreda. Det känns extra viktigt nu med bebis, jag vill må bra och vara sund!
Slänger in en lite uppdatering här under semestern. Tänker så mycket på er alla och följer fortfarande alla bloggar även fast jag inte hinner skriva så mycket.
Här går allt bra! Se! Jag vågar skriva det till och med :) Framsteg. Är nu i vecka 10 (9+5). Var på ett till ultraljud idag och fick se en liten krabat med sprattlande fingrar och stort huvud (efter pappa minsann ;)). Det är ofattbart och omvälvande & underbart.
Jag har mått otroligt dåligt på semestern, ett illamående dagarna i ända och en förlamande trötthet. Plus svullen kropp & allmänt ful ;) närå, men det är bagateller så länge bebis mår bra. Jag har alltid blivit så provocerad av folk som gnällt över jobbiga graviditetsbesvär men jag måste faktiskt ångra mig lite kring den punkten, det är fruktansvärt jobbigt mycket av detta och även om tacksamheten & ödmjukheten är enorm så FÅR man tycka att det är svinjobbigt. Men jag är ändå tacksam varje dag!
Vart några omvälvande dagar då min älsklingsvovve blev svårt sjuk häromdagen & vi fick åka in akut å lämna henne på operation utan att veta om utgången.. Som tur är klarade hon sig min tuffing & idag ska vi äntligen få hämta hem henne. Har inte kunnat tänka på något annat på 48 h å är så lycklig för att det gick bra. Hon är mitt allt den där lilla grisen.
Jag har 1 veckas semester till som jag ska njuta av, vi skulle åkt runt i Sverige nu men skippade det eftersom jag mår som jag mår och många dagar spenderas liggande med neddragna persienner. Men det känns skönt och bara gå hemma och skrota också så det gör mig inget.
Nu blir det lite tyst här ett tag då jag drar till Kroatien ikväll. Efterlängtad semester som inte kunde komma lägligare eftersom jag är helt slut i kroppen. Önskar er alla en skön vecka, för det ska jag ha :)
Vi kommer dit å så har dom felbokat oss, doktorn som ska göra vaginaltultraljud är inte där :(
Starten halvbra alltså. Jag hinner tänka tusen tankar som gör mig ledsen men så kommer världens finaste lilla barnmorska och är typ är helt förstörd för vår skull och säger att hon kan prova att göra ett vanligt ultraljud på magen (det är tydligen bara doktorn som får göra vaginalt) men att chansen att se hjärtat är minimal i ett sånt ultraljud för att det är så tidigt. Men hon vill gärna prova för vår skull och ber mig dricka massa vatten för att det kan förbättra chansen. Hon berättade även att hon själv kämpat i 5 år så hon kände lite extra för oss. Fina människa! Sen så jag tar iaf plats på britsen & hon börja kolla magen (bara den sitsen är bisarr, så många gånger man undrat om man någongång kommer få ligga där och höra barnmorskan säga "Nu blir det kallt på magen"). Hon är tyst några minuter innan hon tittar på oss, ler och säger grattis! Helt tårögd är hon. Sen visa hon oss ett minimalt litet sträck som tickade - så man såg det även på detta ultraljud fast man aldrig brukar - till och med barnmorskan var imponerad. Jag intalar mig att det är ett extra starkt litet hjärta på vår krigare ;)
SÅ LYCKLIG! Nu får jag åka på semester med vetskapen om att vi är på väg i helt rätt riktning.
Sen hade vi ett långt och bra samtal efteråt. Vi har bestämt oss för att inte göra KUB-test av olika anledningar. Främst för att jag inte ens vet vad jag skulle ta för beslut om det visade dåligt, jag tror inte jag skulle vilja ta bort ändå - och min sambo kände likadant. Men istället blev vi erbjudna ett vanligt ultraljud tidigare, vecka 14. Helt underbart! Så då får vi ändå förhoppningsvis se liten krake sprattla i Augusti då <3
Jag är fortfarande lite i chock. Jag tassar på tå och vågar knappt känna lycka, jag är så rädd att det ska slitas ifrån oss. Men jag förstår att det är såhär man kommer känna ett tag, det får vara så. Men det är så ofattbart härligt att stå här och kunna säga att jag är GRAVID. Det som man undrat och trott aldrig skulle ske. Det som orsakat så mycket smärta och oro. Men det går ju faktiskt. Om inte på första, kanske andra, tredje eller ännu fler. Ge aldrig upp! Vi är kämpar.
Det blir lite pauser här och var, men det är nödvändigt just nu. Semester behövs! Jobbar 4 dagar till sen ledig 3 veckor & på lördag blir det Kroatien! :)
Går in i vecka 8 (7+0) imorgon. Jag mår bra, förutom att förkylningen aldrig ger sig och ett illamående gör sig mer och mer påmint. Huja! Det har inte alls varit farligt hittills men jag märker en eskalering, i morse fick jag nästan gå av tunnelbanan och om jag inte äter på exakta tider och OFTA kommer det krypande. Men jag tar det som något positivt, att något faktiskt händer.
Imorgon är det dags! Klockan 13.00. Inskrivning och ultraljud. Gud va tiden går fort, VUL och vi ska förhoppningsvis få se ett litet hjärta ticka. Herregud jag blir nervös av att skriva det. Jag har liksom lyckats koppla bort det i 2 veckor och nu är dagen plötsligt här. SNÄLLA låt det vara bra, låt lilla skatten finnas där :) Jag är så glad att jag är en envis och driven tjej ibland - annars hade jag fått vänta till slutet av juli men nu lyckades jag tjata till mig det innan semestern - SÅ SKÖNT!
Håll tummarna för mig imorgon kompisar, dem behövs! Återkommer så fort jag kan efter :)
Stockholm. 28 år. Kämpar för en efterlängtad bebis! En längtan och kamp som nu verkar bli till verklighet..
2012:
Maj: Första besöket för utredning. Utredning visar stopp i ena äggledaren pga tidigare cysta/operation. Eventuellt glesa ägglossningar, i övrigt allt bra.
Augusti: Skickas till Sophiahemmet, som inte anser att det är lönt med deras behandling eftersom det bara är 10% chans att inseminering kan hjälpa oss. De tycker vi ska satsa på IVF.
2013:
Februari: Kallade på första IVF-besök. Planerad start vid nästa mens i Mars.
Mars: 2:a Mars, startar med Menopur.
Går 21 dagar på sprutor, i början växer inga äggblåsor men i slutet tar dem fart. Vi får ut 13 ägg. Ett 5-celligt sätts in men inget annat klarar sig till frysen.
April: 9 april kommer mensen. IVF #1 avdlutad.
IVF #2
Äggplock 29 maj, 8 ägg. 1 fint sattes in och fick ett plus på stickan 19 juni.. :)))
