Fredag has arrived! Underbart! Ska ner till Borås på vilohelg och bli uppassad av mamma & pappa som hyrt en idyllisk liten sjötomt. :) Jag hoppas jag lyckas undvika en till pollenattack, men något säger mig att det är mindre pollen där så jag hoppas på det. Det enda jag inte ser fram emot är 45 mils bilfärd idag efter jobbet, när jag sa att vi skulle komma på fredagen hade jag inte riktigt tänkt på att det faktiskt är låååångt dit. Och jag slutar inte fören 17 på dagarna. Men men, vi har tagit ledigt måndag så vi kan åka hem i lugn och ro.
Idag tog jag mig till jobbet iaf. Det var kanske ingen utmärkt idé eftersom jag blev helt slut bara av färden till tunnelbanan. Men jag kände att eftersom jag varit feberfri i 2 dagar så borde jag kunna försöka. Jag försöker liksom reda ut lite VAD som är vad i detta. Vad som är allergi, graviditetskopplat och vad som faktiskt är virus. Inte lätt kan jag meddela ;) Allt känns bara som en enda stor grööööööööööööt. Aldrig haft en så tung förkylning nånsin!
Men nu mår jag iaf okej. Näsan rinner och huvudet känns tungt. Mår lite illa. Men inte mer än så. Jaja, så länge allt är bra med litensak i magen så kan jag ta hur mycket så helst.
Vecka 7 (6+1) idag då. 6 dagar kvar till ett litet ultraljud. Vill så gärna klarar mig dit. Vill så gärna få se litet hjärta. Tänk vilken härlig känsla att få åka till Kroatien 2 dagar senare med det i bagaget? Kommer vara bästa semestern ever. Vågar dock inte tänka på beskedet om det blir negativt, vad gör man då? Kanske ändå är bra att komma iväg då. Uäh. Vi tar det då helt enkelt.
Dagarna passerar och jag går bara och väntar. Som vi IVF:are gör mest hela tiden alltså. :) Inget har förändrats. Jag vågar liksom inte känna efter riktigt än. Tror VUL:et får bli en liten milstolpe, efter det lovar jag och njuta av att vara gravid. Och hör sen! :>
Det blev en längre paus än bara midsommar, tyvärr inte av trevligare skäl än att jag blivit sjuk. Började med en allergisk chock på midsommardagen (jag som aldrig är allergisk) troligtvis mot pollen, som slutade med en heldag på Säffle sjukhus där jag fick avsvällande medicin för lungorna då jag hade svårt att andas. Detta gick sen över i någon slags dörförkylnings-dödens grej och här ligger jag än. Sjukskriven hemma i soffan med snorigt huvud, jobbig hosta och heeeeelt slut. Antar att graviditeten kombinerat med detta slår ut en. För jag verkar inte bli bättre än, helt kallsvettig bara av en tur till affären nedanför. Men ja ska va duktig tjej och vila ut detta nu, inte rusa tillbaka till jobbet som jag brukar.
Graviditeten ja, den fortgår än så länge. Vågar knappt skriva det, men det är ju faktiskt så. Jag tvekar varannan dag för konstiga flytningar i alla färger & former avlöser varandra och just när jag vant nig vid den ena dyker den andra upp. Men än så länge inga riktiga ordentliga blödningar så jag försöker att inte oroa mig. I övrigt är jag trött, ömmande bröst på kvällarna, smått illamående.. Igår fick jag även smaka på min första förstoppning, det var inte det roligaste. Tips mottages gärna på vad man kan göra för små hemmakurer? Ja, det är väl typ det. Imorgon går jag in i vecka 7 (6+0) enligt min app, och imorgon är det bara 1 vecka kvar tills inskrivning hos mödravården då jag även tjatat till mig det efterlängtade VUL:et som förhoppningsvis visar ett litet tickande hjärta.
Jag vågar knappt tänka så långt fram, helt sjukt va? Att inte våga tänka 1 vecka fram, men så är det just nu och jag kan inte hjälpa det.
Trots en natt med rosa flytningar har jag bestämt mig idag för att försöka slappna av. Jag orkar inte vara ett vrak. Tog ett sista streck-test imorse där strecken fortfarande var starka. Så nu får jag förlita mig på det och hoppas att blodet står för något ofarligt. Det får liksom gå som det går nu. Ändå inget jag kan påverka och jag mår inte bättre (och knappast graviditeten heller) av att jag stressar runt som en orolig mupp.
Jag tror att en del av min oro kan ha triggats lite av att - det är helt sjukt - men 2 av mina väldigt nära vänner har visat sig vara gravida senaste dagarna. Det är som en sjuk dröm, något man alltid skojat om och här står vi nu utan att någon visste om den andra och är gravida alla 3. Detta tror jag fick igång tankarna över att om något går fel för mig (och dem också såklart) så blir det så extremt jobbigt. Då ska man gå vidare och behöva stirra på bästa vännernas underbara magar. Huja! Men - nu har jag inte fått något missfall så jag ska inte ens tänka så. Det bara slog mig att jag tror vi kan ha triggat igång varandras oro. Det får vara slut med dessa tankar nu.
Så - Jag ska verkligen lova att FÖRSÖKA stänga av nu över helgen. Jag ska till Värmland med massor av nära och kära och det brukar vara årets bästa helg. Så jag ska njuta av den, naturen, människorna, kärleken och hoppas på det bästa.
Börjar med 2 frågor till er som är/har varit gravida.
1. Vilken vecka fick ni göra det första vaginala ultraljudet där man ser om det tickar ett hjärta? Jag är nämligen mäkta förvirrad här.
2. Stämmer det att jag - om jag gjorde äggplock (dvs blev befruktad) 29 maj är i vecka 5 idag? Eller v 6 (5+0) blir det väl för att vara exakt. Eftersom man räknar hela veckor är det vecka 6 jag ska utgå ifrån när jag räknar ut tiden till första VUL? Det måste det ju va?
Till mitt problem: Pratade med barnmorskan på IVF-kliniken imorse eftersom det idag var officiell testdag och hon sa såklart att dom stänger för sommaren nu snart och att jag inte kommer kunna få göra mitt VUL där förens slutet av juli. Då fick jag smått panik, frågade henne om jag kunde gå och göra det privat tidigare än så för det vore en så otrolig lättnad att inte behöva gå hela sommaren och inte veta om det finns ett hjärta och hon sa att det går bra, hon rekommenderade att jag gör det under vecka 28 - men 28 är den veckan vi åker till Kroatien så jag vill ju såklart om det går göra det precis innan vi åker.. runt den 4-5 juli där. Men vill heller inte att det ska vara för tidigt. Om min räkning ovan stämmer är jag i vecka 8 (7 fullgångna veckor +0) då. Min vän som också gjort IVF sa att dom kollade henne i v 7. Och när ja googlar verkar det vara så.. men läser även om fler som fått vänta längre.
Ringde mödravårdscentralen där jag tänkte skriva in mig (ligger nära mig) och berättade min historia och sa att jag var nojig och undrade om dem kunde göra ett VUL, hon svarade att dem absolut kunde göra det i samband med inskrivningen och jag fick en tid redan 3 juli om 2 veckor.
Jättebra ju, men nu sitter jag ändå här och oroar mig för om det är för tidigt? Jag frågade henne jag pratade med men hon sa att man ska kunna se hjärtat vecka 7. Så ja, jag får såklart försöka lita på henne, känns bara så himla tidigt.. Men ingen blir gladare än jag om hjärtat syns & tickar och jag får starta min semester med det beskedet.
I övrigt mår jag okej, jag har jobbiga nervsammanbrott på kvällarna som jag inte riktigt förstår hur jag ska undvika eller hantera. Riktigt tufft är det. Jag får panik och tror att allt ska bli som förra IVF:en när jag vaknade i en blodhög. De mörkare flytningarna fortsätter och dem gör ju inte saken bättre. Det är inte blod, de är de inte (mer än några små blodspår på lutinus-stickan när jag använder dem), men de är inte ljusa heller. Barnmorskan var inte orolig men hon sa att dom aldrig kan garantera vad blödningar står för, det är bara och vänta och se. Jag är sämst i världen på att vänta och se. Jag förstår ju att om ett missfall kommer så märker man det, det ska göra riktigt ont och vara färsk blod som inte slutar. Men jag får inte in det i huvudet. För de kan ju va MA och tusen andra saker Det spelar ingen roll att jag senast imorse gjorde ett positivt gravtest. Jag kan inte njuta. Herregud. Jag måste hitta något sätt och stänga av lite. Hur tar man sig igenom dessa veckor? Phew.
Och jag menar inte att vara otacksam, jag är överlycklig över plusset, jag är bara livrädd. :(
Jag gjorde som fina Mary tipsade mig om och tog ett till streck-test ändå för att lugna mig. Hade en hemsk dag igår där oron stressade mig och kunde inte somna för jag var så speedad och trosorna va fulla av brunt äckelklet. Drömde mardrömmar hela natten och vaknade som ett spjut och flög upp 05.30 imorse och tog både detta test till höger ovan och ett digitalt som snabbt visade "Gravid 3+". Och strecket ovan är mörkare än sist vilket ju tyder på ökat hormon och därför inget skäl till oro. Sköööööööööööööööööööööööönt. Nu är det ju dessutom imorgon som är officiell testdag så NU kan väl inget hinna gå fel tills imorrn. Vill så gärna få ringa det där samtalet till barnmorskan som jag drömt om. Gravid-apparna visar att jag är någonstans mellan vecka 5-6. Snälla gode gud låt det gå vägen! Jag tar ingenting för givet!
Och till alla er som kämpar, jag vet att fast man glädjs åt IVF-vänners plus gör det lite ont och läsa glädjande historier när man själv kämpar. Det fungerade ju inte för mig heller på första försöket, och jag var helt övertygad om att det var kört och aldrig skulle gå. Varför skulle det plötsligt fungera på andra liksom? Men nu sitter jag här efter 2:a med ett plus. Det finns inget logiskt i denna IVF-karusell, saker måste stämma, många faktorer & mycket som ska till. Ge inte upp! Jag vet att tankarna sviker och man fastnar i det negativa - men fortsätt kämpa. Jag hållar tummarna och önskar så att vi alla får uppleva ett plus. Och jag är otroligt ödmjuk och försiktig kring mitt eget eftersom det fortfarande kan hända mycket. Jag tror på er! <3
2 dagar har nu gått sen jag plussade på stickan. Har inte vågat tagit något mer test utan samlat lite energi och kraft och faktiskt njutit av resultatet. Haft en helg på min bästa väns land ute på Adelsö och bara andats, varvat ner, lekt med kids och ätit gott. Det var så härligt att få ta med det positiva beskedet dit i lördags, man går och småler hela tiden. Men sen stoppar man sig själv. Är glad men oron är där hela tiden. Jag testade ju ändå 4 dagar för tidigt, vill bara att det ska bli onsdag nu - dvs den officiella testdagen, så jag kan få ta ett test till och sen ringa kliniken. Först då kommer jag nog tro på beskedet helt.
Idag har flytningarna återvänt, inget blod men gul/brun/beiga. Samt molande värk som kommer och går. Ni som är/varit gravida - kommer det vara så lite då och då, är det något att oroa sig för? Så länge de inte kommer blod borde man väl kunna va hyfsat lugn? Eller ja. Lugn. Vem lurar jag? ;) Jag är allt annat än lugn.
Idag ska jag inhandla "riktiga" clear blue-test, så man verkligen får se att det står GRAVID och inte luppgranska något streck och dess betydelse. Klarar jag det ska jag försöka vänta med att ta det till onsdag morgon, men som det känns nu vill jag ta ett imorgonbitti för och lugna mig lite. Det kan väl inte spela SÅ stor roll med EN dags skillnad liksom..
I övrigt har jag försökt räkna ut gravidveckor, känner inte för att börja skriva ut det än - då vi inte ens passerat testdagen, men ändå nyfiken. Stämmer det att man räknar från sista mensens första dag? Den hade jag 14 maj, någon som kan hjälpa mig att berätta hur man räknar kring detta?
Ja ni.. fortfarande i samma konstiga ovetskapsdimma (är det ens ett ord? det lät passande iaf ;) ) här.
Flytningarna fortsätter, beiga/ljusbruna men fortfarande inget blod. Jag vågar inte tro eller hoppas någonting och toabesök varje halvtimma är obligatoriskt. Det känns som tiden kryper fram och det är det enda jag kan tänka på.
När jag försöker tänka en positiv tanke så har jag 5 små djävlar på axeln som direkt är där med "tro inget annat.." "den kommer.." "precis såhär började det förra gången".. and so on.
Jag önskar jag vågade testa men jag gör inte det. Min plan är att så fort det kommer minsta blod ska jag ta ett test för att få slut på lidelsen, men så länge det bara stannar vid flytningar så tänker jag försöka avvakta eftersom testdagen inte är för ens den 19. Vill så gärna klara mig till söndag, då är det dag 16 och då skulle jag nog kunna testa och kanske lita på resultatet. Det känns inte som ett testresultat skulle göra mig lugn nu ändå för ändå om det blev ett plus skulle jag vara övertygad om att det är tidigt MF på g.
Jaaaa, ni hör! Optimismen sprudlar. Huja, ta mig ut denna pinan. Gärna åt rätt håll. <3
Jag vågade inte ta något test igår. Det låg där på hallbordet hela kvällen men det gick bara inte. Dels för att symptomen på mens avstannat lite, och dels för att det ju är för tidigt (RD 12 idag) så det känns som jag ändå inte skulle lita på resultatet.
Shit vilken psykisk terror detta är, jag vågar inte för en sekund tro att det är något annat än mens på g, det är ju exakt på dagen samma som sist när den kom & jag ställer nog in mig på det för att inte rasa lika hårt igen.
Inger blod nu på morgonen iaf så jag avvaktar under dagen, kommer mensen inte igång då så kanske jag vågar mig på ett test ikväll. Kanske. Hjälp vad jobbigt det äääääääääär dåe.
Hoppet är extremt lågt just nu, idag på gymmet hade jag färgat lutinus i trosan, precis som innan mens förra gången. Det gör ju inte saken bättre att det var ruvardag 12 mensen kom på förra gången, och imorgon är det just ruvardag 12. Blir till och ta ett tidigt grav.test ikväll.
En helg till som passerat, en mycket bra sådan. I fredags hade vi vänner över och gjorde hemmagjorda hamburgare & bjöd alla på det till fotbollen. I lördags blev det bio, jag som är Will Smith-besatt älskar ju allt med honom men måste säga att storyn i After Earth inte riktigt höll måttet. Och igår släpade jag med karln till IKEA - ett briljant drag.. eller? Det var vi och 2014821 andra. Haha. Men jag fick iaf hem en helfigursspegel som vi inte haft någon på väldigt länge till mina kvinnliga vänners förtret.. ;)
Hur jag mår? Som vanligt. Vi går väl in på ruvardag 10 idag. Känner noll. Nada. Ingenting. Och det spelar ingen roll att jag läser om massor av människor som inte känt någonting fram till plus-dagen. Jag vill ha NÅGOT symptom ändå. Men ickesanicke. Det är dött som i graven. Kan också va att jag inte känner efter och tänker lika mycket denna gång, förra insättningen var man ju som en labil radar och sög åt sig av minsta lilla ont i fingret - GOOGLA! Och allt man googlade på var ju både bra och dåligt, stackars psyke..
Min barndomskompis fick sin dotter i förrgår också, dem som har tvillingar sen tidigare. Jag blir glad för deras skull. Dem ska med och fira midsommar - jag önskar så att jag också får ta med mig ett positivt besked till midsommar.
3 ägg till frysen! Så lycklig så lycklig. För mig som inte hade räknat med det alls blev detta fredagsbesked det bästa på länge. Man törstar efter positiva besked och jag studsade runt runt i telefonrummet efteråt.
Dem hade skickat brevet i tisdags men när det inte kom med post idag heller bestämde jag mig för att ringa för att slippa gå undrandes hela helgen. Var så inställd på negativt besked så jag fattade inte när hon sa 3.. 3? Det är som 3 extraförsök i ett ju!? Jag är så GLAD, äntligen något att glädjas över! Sen vet man ju inte säkert om dem klarar en upptining men det tänker jag inte fundera över nu. Bara tanken att få något ägg till innan man behöver börja om med sprutor och allt gör mig glad ända in i själen.
3 ÄGG TILL FRYSEN. Jag kan inte sluta upprepa. Jag är så glad!
Ruvardag 5. Jag har ingen bra magkänsla om den här ruvartiden. Det känns som att det inte kommer funka nu heller, har bara en riktigt dålig känsla. Eller så är det försvarsmuren som är igång, för att inte falla lika hårt som förra gången. Who knows.
Funderar mycket på det här med tjuvtestning? Har ni tjyvat nångång? Jag känner olika från dag till dag. Vissa dagar tänker jag att jag ska tjuvtesta direkt efter dag 10, eller möjligtvis 14. Men sen övergooglar jag och läser så blandade historier att jag inte tror jag kommer våga lita på resultatet ändå. Men fucking NITTONDE juni? Det är ju huuuuuuuuuuuur långt som helst kvar.
Förra gången kom mensen på ruvardag 13 såg jag när jag gick tillbaka i arkivet, så rent teoretiskt borde den väl dyka upp däromkring även denna gång. Det betyder i sådant fall en vecka from idag. Men det vet man ju aldrig om det stämmer.
Tycker denna gång påverkar mig och sambon mer också, känner inte alls samma sammansvetsning som förra gången, det gör mig lite ledsen. Men det är nog mycket mitt fel, jag märker att jag drar mig undan. Känner mig ofräsh, orolig, irriterad.
MEN GHA! Det låter som jag redan gett upp, jag vill inte ha gett upp! Det är bara så otroligt frustrerande och veta hur man ska bete sig och tänka positivt i denna sits. Jag är tyvärr bättre på att tänka negativt.
Denna orättvisa sits som jag inte tycker någon skulle behöva genomgå gång på gång.
Jag skulle vara så jävla cool under denna ruvarperiod hade jag bestämt. Det går sådär kan jag meddela folket, haha!
Jag känner inga symptom och fast man vet att man inte behöver det så oroar man sig. Men vet ni min nya oros-nish? Jo, det är att dom aldrig satte in nåt ägg?! Typ att labb-personen missade och plocka upp det, eller att det trillade ut på vägen till ponanin, eller att det ramlade ur direkt, för man VET JU ALDRIG! Hahaha.. antar att jag inte är ensam om dessa smått galna tankar! Eller så är jag kanske det? ;D
Idag eller imorgon borde brevet komma om de frysta äggen. HOPPAS HOPPAS!
Hm, nu måste jag ju tänka efter.. men det borde va ruvardag 3 va om insättningen var i fredags? :P Idag kanske ägget fäster? HOPPAS älskade äggut, jag tror på diiiiiig!
Jag mår äntligen bättre! Nästan inte ont alls efter några dagar och nätter med kramper och toabesök som varit så jobbiga att jag gråtit mig igenom dem. Att nu få stiga upp på morgonen och NÄSTAN kunna ta ett skutt gör mig helt överlycklig, ahhhhhh! Nu längtar jag efter att få träna lite, känner mig svullen och tjock. Blö. Tro mig, jag blir gärna tjockare - av rätt anledning dock :)
Känner inget speciellt i övrigt, mår inte konstigt. Lite ont i brösten, men det är väl Lutinus. Ah denna ljuvliga Lutinus ;) Man känner sig verkligen så fräsch och ren och härlig!
Ringde sköterskan i fredags eftermiddag förresten, vart så nyfiken kring detta med odlingar av ägg så jag ville veta mer. Fick prata med min favoritbarnmorska som förklarade lite mer ingående vad jag egentligen kanske visste men ändå behövde höra. Man odlar alltid äggen så länge hos dem för att ge dem de bästa förutsättningarna för nedfrys. Dem måste bli en blastocyst för att kunna frysas - och det har dem bäst möjlighet till om dem odlas så länge. Hon sa också (till min glädje) att jag hade fel.. jag trodde ju att bara för att 10 ägg befruktades förra gången hade alla dom 10 odlats vidare. Så var det inte, endast 3 hade varit tillräckligt bra för att odla vidare. Varför berättade dom inte det? Himla skillnad. Men iaf, och denna gången hade ju ALLA varit tillräckligt bra för att iaf odla vidare, alltså 7 stycken! Och att det betyder att dessa ägg iaf varit av bättre kvalité än förra gången, och det känns ju himla hoppfullt? Jag vill inte vara gridig men jag skulle så gärna få nåt till frysen denna gång, bara som en liten backup. Så inte 2 försök försvinner på 2 ynka ägg om detta också misslyckas. Får väl hem ett brev någon dag i veckan angående äggen - HOPPAS!
Stockholm. 28 år. Kämpar för en efterlängtad bebis! En längtan och kamp som nu verkar bli till verklighet..
2012:
Maj: Första besöket för utredning. Utredning visar stopp i ena äggledaren pga tidigare cysta/operation. Eventuellt glesa ägglossningar, i övrigt allt bra.
Augusti: Skickas till Sophiahemmet, som inte anser att det är lönt med deras behandling eftersom det bara är 10% chans att inseminering kan hjälpa oss. De tycker vi ska satsa på IVF.
2013:
Februari: Kallade på första IVF-besök. Planerad start vid nästa mens i Mars.
Mars: 2:a Mars, startar med Menopur.
Går 21 dagar på sprutor, i början växer inga äggblåsor men i slutet tar dem fart. Vi får ut 13 ägg. Ett 5-celligt sätts in men inget annat klarar sig till frysen.
April: 9 april kommer mensen. IVF #1 avdlutad.
IVF #2
Äggplock 29 maj, 8 ägg. 1 fint sattes in och fick ett plus på stickan 19 juni.. :)))
