jagkanvisst.blogg.se

 

Blev ruvare idag ändå. :) Jag berättade självklart om mina kramper och hon ultraljudade magen, där fanns ingen vätska - skönt! Däremot sa hon att allt var väldigt väldigt svullet och att det är därför jag får det så jobbigt.

 

Men till the good news: Av 8 ägg hade 8 befruktas, imponerande tyckte doktorinnan! Ett sattes in och 7 odlas vidare, har dock inga förväntningar för frysningen eftersom förra gången befruktades 10 men inget klarade sig till frysen. 

 

Men hursom, jag har ett litet pluttägg i mig, och ska göra det bästa av det. <3

 

Nu är jag helt slutkörd, vet inte varför jag jobbar idag, men det är fredag och en helg att slappa på. Och det och inget annat är precis det jag ska göra! KRAM på er alla kämpar!

Usch vilka jobbiga dagar. Men inget samtal än så länge iaf..

 

Tog ledigt igår ändå, dagen efter äggplocket, vilket jag var tvungen till för jag hade väldigt ont. Har tagit 2 alvedon var 4:e timma vilket tillslut började ge verkan. Så framåt kvällen igår mådde jag riktigt okej och tänkte att då kan jag nog jobba idag fredag. Så utan att tänka mig för skippade jag de 2 alvedonen innan jag somnade - och vaknade 05 imorse med sådana kramper att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Ska det vara så verkligen? Jag släpade mig till toaletten, kallsvettades & var extremt när att kräkas. Försökte gå på toa, kände att magen var extremt svullen och full med luft men kramperna gjorde de omöjligt att uträtta något. Alltså det var helt hemsk! Som knivar i ett öppet sår. La mig i sängen igen och låg och hyperventilerade av smärta ett bra tag, tog 2 alvedon och efter ett bra tag lyckades jag somna om 2 timmar - och när jag sen vaknade var det hyfsat lugnt igen. Men jag är helt matt. Helt slut. Och jag undrar om man verkligen ska ha SÅN smärta samma dag som insättning ska ske?

 

Jag ska dit klockan 13, så jag får helt enkelt be dom kolla innan insättningen så allt ser bra ut. Det är så himla orättvist att vi ska behöva gå igenom så mycket smärta och besvär redan INNAN en graviditet. Inte ska det vara lätt inte :(

En helg passé. Helgen har varit bra, avslutades med att gå på PINK i Globen igår. Jag var helt slut men det var det värt, shit vilken galet bra live-perfomer hon är. Love her!

 

Ett steg närmare onsdag! Uuuuuh! Nu orkar jag inte mer. Har varit så tålmodig och knappt tänkt på sprutor och annat, men nu går det inte längre. Hjärnan jobba på högvarv och funderingar, tankar och hopp varvas med oro. Jag vill ha äggplocket avklarat. Just nu känner jag ingenting, det har avtagit i helgen. Hade flytningar och värk förra veckan, men nu känner jag ingenting. Det gör mig livrädd. Tänk om vi lagt plocket för sent? Men jag antar jag måste lita på att doktorn vet vad hon gör. Men det känns så låååångt till onsdag. Jag vill veta NU! Nu nu nu.

 

 

Ägglossningsspruta klockan 20.00 ikväll iaf. SNÄLLA äggjävlar va fina och klara och perfekta på onsdag dåååå?

Dagens ultraljud avklarat. Inget hade förändrats speciellt mycket sen i onsdag, as I suspected. Hon sa att jag va en knepig jäkel och planera för. Jag har upp till 20 blåsor på ena sidan, och 2 på andra, say what? Och alla är väldigt ojämna i storleken, allt från små små till 8 och den största på 18.5. Så det är inte helt lätt för läkaren och veta när man ska satsa, det förstår jag. På första äggplocket valde hon ju mellan att avbryta behandlningen och börja om, eller att köra på dem blåsor som fanns då - vilket vi gjorde och det resulterade några dagar senare i 13 ägg. Så min kropp är verkligen svårberäknad.

 

Hursom efter mycket räknande kom vi fram till att sista menopur/orgalutran tas på söndag. Sen ägglossningssprutan på måndag & äggplock på onsdag. Det känns ASLÅNGT dit tycker jag! Men det är det ju inte egentligen, helgen kommer gå fort och sen så.. ja. Det var väl mest det att jag trodde jag skulle göra det på måndag, men men huvudsaken är att det blir bra. Hoppas verkligen att det finns några ägg där. Och att de små blåsorna växer till sig. Och att de stora inte hinner lossa innan? Så många orosmoment det finns. Men det är väl de orgalutranen ska förhindra?

 

Man slits verkligen mellan hopp och förtvivlan när hon ena sekunden påpekade att bara en blåsa var HELT klar, men samtidigt att om alla dem 20 hinner växa till sig riskerar jag överstimulering.. Då måste alla ägg direktfrysas sa hon. Ghaaaaaaaa! Varför kan inte jag bara få iaf DENNA delen enkel? Ge mig några lagom stora blåsor bara. Men jaja, där FINNS iaf blåsor, det är gott tecken.  :)

Usch, idag är jag orolig. Ni vet känslan att man alltid hittar något och oroa sig för. Bleh. Jag fick bara ingen bra känsla när jag lämnade fertilitetscentrum igår. Vet inte varför? Vet inte vad jag hade förväntat mig? Det var ju varken ett dåligt eller illa resultat. Men jag är så orolig att dem inte växer mer nu, att vi inte får göra något äggplock. Och vad händer egentligen med de två äggblåsor som var stora och klara? Hinner dem försvinna om äggplock blir först på måndag?  Kommer jag få en för tidig ägglossning? Tänk om dem andra äggblåsorna då inte växt då finns det iiiiiiiiiiinget där. Ja, ni hör.. jag är igång här borta..

Så förbannat trött på all väntan. Om och jag nu måste vänta så gillar jag att få klara besked, jag gillar att ha koll och ha en plan. Något som man inte kan räkna med alls i IVF-svängarna. Men jag hade nog räknat med att gå därifrån igår och veta ett prel. datum för äggplock, kanske är där skon klämmer. Att sist fick jag ju gå på 5-6 sådana ultraljud och oron inför varje när det inte växte som det skulle var enorm. Jag hade nog hoppats denna gång att dem skulle vara färdiga och redo direkt kanske.. Ah ja vet inte.

 

I övrigt är jag mycket mer påverkad av hormonerna denna gång märker jag, antagligen för att vi hade så låg dos förra gången och nu startade på nästan tvådubbla. Framför allt märker jag att min glädje är borta, något som jag märkte när jag slutade med hormonerna förra gången - att glädjen kom tillbaka. Hade knappt märkt att den var borta. Det är en läskig biverkning tycker jag. Att inte känna glädje, att bara vara tom. Detta i sin tur påverkar ju självklart mitt humör, jag kan tända till på 2 sekunder där hemma.. 

Det positiva är väl att jag ska tillbaka för koll redan imorgon, det känns skönt för inget kommer ju säkert ha förändrats så värst sen igår, och då kanske vi får lite mer exakta datum och planer. Jag gillar planer. Inte alls planeringsskadad. Har jag sagt att jag arbetar som programplanerare på en planeringsavdelning förresten? ;)

Just tillbaka från ultraljudet!  Det såg väl okej ut antar jag.. På ena sidan var 2 äggblåsor klara (men dem vill ju ha minst 3 för att göra ett plock), och sen fanns det 6-7 stycken på 8-15 mm om skulle kunna växa till sig. På andra sidan hittade hon bara en på 10 mm, men sen fanns väldigt många små, typ 10-12 stycken. Så hon ville ge dem lite mer tid. Inget äggplock på fredag, utan tillbaka på koll vid lunch då. Och då bestämmer vi om det blir ägglossningsspruta lördag eller söndag, och sen eventuellt äggplock måndag eller tisdag då. Hoppas!

 

Spontant känns det lite som det såg ut i slutet av förra gången, ungefär samma mängd blåsor. Så de får ja väl ta som något positivt då vi ändå fick ut 13 ägg även om bara 1 klarade sig. 

 

Det är konstig, man är så van vid besvikelser att jag tar allt som det nu. Jag är alltid inställd på besvikelse så jag kan inte ta till mig att något skulle vara bra. Men det känns som ett okej resultat ändå.

Dan före dagen.. nu börjar oron som jag klarat mig så bra utan självklart komma. Tänk om dem växt för mycket? Tänk om inget hänt? Tänk om jag fått för tidig ÄL. Har riktiga ÄL-flytningar just nu, det hade jag inte sist. Hm. Aja, får svar på allt imorgon bitti, uppdaterar efter det. Håll tummarna!

Idag är det sprutdag 6 och ultraljud av äggblåsorna på onsdag! Den första kombon med menopur + orgalutran togs igår. Måtte dem ha växt som dem ska.

Jag har inga speciella symptom mer än trötthet och lite stingslig (tycker jag inte själv men det finns en annan där hemma som lite försiktigt påpekat det när jag fick utbrott #2 häromdagen på att hans fula blåa internetsladd ska ringla genom hela lägenheten vilket i sin tur gör att ja fastnar när jag ska dammsuga vilket i sin tur.. ja, där va jag i explosion. Haha, det är inte lätt..)

Var & träffade min barndomsvän igår, hon har tvillingar på 2 år och en liten tjej i magen som beräknas om 2 veckor. Herregud - där är jag faktiskt inte alltid så avundsjuk, vilket tempo. Vilken stressig tillvaro och höggravid på det! Jag är imponerad att dem orkar och gör det så bra ändå. Det var sjukt kul och hänga med dom - i TVÅ TIMMAR. Sen var jag slut, haha. Jag nöjer mig kanske med ett ändå ;) Om vi någon gång får vår lilla efterlängtade knodd..

Det är konstigt det där, ni vet ju hur man ofta känner svartsjuka, avundsjuka och orättvisan när man ser folk med barn, gravidmagar etc. Men jag har aldrig känt detta när det gäller mina "nära" vänner. När hon berättade om deras tredje för några månader sen kände jag enbart lycka, där finns ingen avundsjuka eller dåliga tankar. Men om någon halvbekant eller person som kanske jag inte riktigt räknat med skulle dyka upp och trycka mage och gravidbesked i ansiktet på mig skulle jag garanterat slå bakut. Men det är väl så det är kanske. :)

TJO! Sprutdag 3 idag. Känner ingenting, mest bara trött. Tänker knappt på att vi är igång med försök 2, känns fortfarande bara lite Jaha. Men det får va så. :)

 

En sak jag oroar mig lite för är dock är att vi ska gå så länge innan första UL av äggblåsorna. Eller, det kanske inte är så länge men om man jämför med förra gången då vi kollade första dag 5.. och nu blir det dag 8.  Det känns som att när man börjar på så hög dos som vi gör denna gång borde man kolla lite tidigare än dag 8? Tänk om det blir för många och överstimulering? Aja, ja får lita på att doktorerna kan sin grej och beräknat detta rätt. Men det skulle inte förvåna mig om det hände med min otur. UL är på onsdag, så ett tag kvar att våndas helt enkelt. 

 

I övrigt vill jag bara önska er en riktigt härlig helg!

Igår när jag stod där själv på kvällskvisten (sambon var och spelade) så gjorde jag i ordning blandningen & sprutan på några sekunder. Stack sen snabb och enkelt utan att tänka mig för. Kände noll. Jämför med förra gången, då vi nervösa och spända hade någon slags allträff i vardagsrummet där vi prydligt radat upp allt och följde alla papper och instruktioner in i minsta detalj, tvättade rent och hade oss. Och sambon fick noga och försiktigt under min ännu mer hitler-noggranna observation blanda menopuren. Och vi räknade ner till sprutan och var helt förstörda när det kom ut en droppe efter - trodde allt var kört, haha! Denna gång får jag skratta lite åt det. Denna gång känns det som man gjort detta 6024 gånger. Det känns som de va flera år sen vi började, men så länge sen var det ändå inte.

Skönt är det iaf att man vet vad som komma skall, det gör att man slappnar av lite. Denna gången kan vi allt och alla turer, och vet vad som väntar. Det tycker jag är himla skönt!

Jahaja mina vänner, ikväll startar vi med menopur-sprutorna. IVF-försök 2 är alltså nu igång. Spännande! Har så svårt att känna något bara, känner mig helt nollställd. Men det kanske är bra på ett sätt tänker jag.. Som ett litet försvar ifall det inte går vägen. Inför förra gången var det svårt att inte börja planera efter bebis, och datum, och saker.. Men denna gången, näe. Har ingen lust. 

 

Men jag tycker allt att oddsen borde vara lite bättre denna gång eftersom dom nu vet vilken dos som fungerade i slutet förra gången, och ni kör vi igång med den höga på direkten. Det borde göra susen för mina äggblåsor och kanske även på kvalitén?

 

Jag funderade lite kring det där med kvalitén förra gången, jag vet inte om ni minns men vi fick ju ut 13 ägg. 10 av dem befruktades, det dem satte in var 5-celligt och suveränt. Men inget klarade sig till frysen av  övriga 10 ägg? Tycker det känns så märkligt. Och sen slog det mig att det kanske inte gjorde susen för äggblåsorna att vi gick så länge som vi gjorde på sprutorna, att hålla på med olika doser i 22 dagar är inte optimalt, äggen/blåsorna kanske helt enkelt inte blev så bra efter allt hattande. Nu med en kortare period med rätt dos hoppas jag på bättre kvalle! Haha, så bra gick det med mitt inte hoppas, redan igång ;) Men lite hopp måste man få ha, annars kan man ju känna att man gör allt förgäves, och det vill jag icket!

 

PS. Jag fick både samtal & mail av skamsen trafikskola igår och pengarna tillbaka. Victory! :) DS. 

 

KRAMPÅER! /L

Okeeej, vill ni höra om min misslyckade gårdag? ;) Det får ni så gärna!

 

Operation uppkörning: fail. Men, jag kan inte sitta här och säga att det BARA var mitt fel denna gång. Det kan jag inte, bilskolan var inte schyssta igår. Jag ska försöka förklara lite.

Jag anländer till trafikskolan igår 14.45 som planerat, vi skulle mötas där jag & Christer min handledare för att köra hans bil till trafikverket där jag skulle ha min uppkörning klockan 15.30 i hans bil som jag just betalat 1830 kr för att hyra.

 Tiden går och klockan blir runt 15 innan Christer dyker upp, han går då förbi mig utan ens en hälsning eller en nick, rakt fram till en annan elev och säger ”Nu kör vi”. Jag blir givetvis redan här nervös eftersom jag nu tror att dem glömt att boka av hans lektioner och att jag ska köra hans bil – jag frågar därför Christer som nu är på väg ut om inte vi ska köra – och han tittar snabbt på mig och säger bara ”Jessica tar dig”.  Inget hej, inget lycka till, ingen förklaring, absolut ingenting som kunde lugnat mig lite sägs – ganska respektlöst kan jag känna och han fick mig verkligen att känna mig bortglömd. Men men.

 Jaja,  tänker jag och sätter mig förvirrat ner igen. Efter en stund kommer då denna Jessica jag aldrig sett förut och meddelar att jag ska köra dit med henne, fine tänker jag – det spelar mig ingen roll så länge jag får köra Christers bil som jag betalat för. På väg ut till bilen (Nu är det 30 min kvar till min uppkörning) så berättar jag att jag hyrt Christers bil varpå hon svarar ”Nej, du ska köra min bil”.  Här blir jag jättenervös, en ny bil är ändå en ny bil och inför en uppkörning är det de sista man vill tänka på detta 30 minuter innan. Man har ändå betalat denna rejäla summa för att slippa lite av det psykiska med en ny bil, eller hur? Att Jessica sen tycker att jag ska klara det också är såklart relevant, men det spelar INGEN roll när jag hyrt och blivit lovad den bilen jag kört med. Kanske samma SORTS  bil tycker dem? Men nej, det är ändå ett nytt dragläge, annan växelspak, ingen automatiskt start&stopp, ingen knapp istället för handbroms – det är små saker men som tillsammans och inför en uppkörning självklart spelar stor roll och som man vill slippa när man – jag återupprepar mig – hyrt den bilen man har kört tidigare, just för att man vill köra DEN och ingen annan.

När jag sen frågar om jag inte har betalat för Christers bil säger hon att jag betalat för körskolans bil, inte Christers. Jag har alltså betalat för deras märke, eller vadå? Det märkliga är att detta inte informerats någonstans – varken innan man bokar eller efter.  OCH att jag TVÅ gånger ringt derasreception och fått svaret att Christers lektioner ska bokas om och jag kommer få hans bil, men muntligt avtal verkar inte spela någon roll? Så otroligt dåligt. Jag förstår ju givetvis att dem sen insett att det är bättre att boka detta på Jessica som är ledig så dem slipper boka om Christers lektioner (dvs dem förlorar inga pengar) men då ska man väl fråga mig om detta? Någon ska väl höra av sig och meddela att det blir en annan bil? Annars hade jag ju lika gärna kunnat hyra trafikverkets bil för 400.

Jag tycker det är väldigt fult gjort att göra såhär. Har man betalat nästan 2000 för att få köra DEN BILEN MAN KÖRT och är trygg i (vilket är själva poängen) ska man inte råka ut för detta. Och framför allt – då meddelar man mig det?

Jag är besviken på hela bemötandet jag fick igår, att ingen tog emot mig eller meddelade ändringen, att jag satt där stressad och ledsen över detta & dessutom inte får det jag har betalat för.

Jag har faktiskt inte ord för detta - jag blir arg igen nu, jag vill inte på något sätt skylla min uppkörning på detta, för där har jag mina nerver att skylla – men som ni förstår blir detta lite grundläggande för hur allting startar och mina nerver klarade inte detta precis innan uppkörningen.  Även körinspektören tyckte att detta var märkligt gjort och menade att jag då lika gärna kunde hyrt deras bil. Hon förstod att detta ändå påverkade psykiskt när man får detta strax innan uppkörningen.

Mamma ringde igår (bästa mammorna) och jag har mailat ett lååångt mail idag, jag hoppas verkligen att dem återbetalar kostnaden av lån av bil eftersom jag faktiskt inte fick det jag betalat för alls. BLÄ.

 

 

Och, uppepå detta så kom mensen mitt i allt, hahaha! Jag kan bara garva! Labil som ett asplöv tack vare den också. När kom mensen förra gången, minns ni? JO - på min förra uppkörning. Det är som ett  lamt skämt alltihop ;)

Så då va ja tvungen mitt i allt igår kväll att försöka ta beslut på fortsatt övningskörning, uppkörning, IVF, ingen krock, ingen stress.. ja ni fattar! 

Känner fortfarande att IVF#2 är prio 1 just nu, även om de är trist att lägga körkort på is, så tror jag att det får bli så. Det innebär - sprutstart redan imorrn - JESUS! :)

 

 

En riktigt bra helg har passerat. Jag ordnade överraskningsfest för min bror, han fyllde 30 förra året men hade ingenting då, och nu när jag vet han går igenom tuffa tider med stress, oro med jobb, praktiker, ingen lägenhet för tillfället osv så kände jag att han verkligen behövde det. Det var SÅ sjukt lyckat! Jag blir fortfarande rörd till tårar bara av och tänka på det. Jag älskar och göra saker för andra, speciellt sådana som står mig extra nära.

Jag hade sagt till honom att jag & min sambo skulle bjuda honom på middag, och sen att vi köpt biljetter till något som han inte fick veta vad. Och när han sen dök upp hemma hos oss och öppnade dörren till vardagsrummet stod där runt 35 pers och en matbuffé som heter duga. Aldrig sett en så chockad pojk! Han ringde mig igår och grät för att han var så tacksam. Fina fina! Jag var lycklig hela dagen.

Eller nästan hela dagen, gjorde ett gravtest på kvällen för att se OM ägglossningen jag faktiskt fick utslag på & vårat liggmarathon för ca 2 veckor sen hade gett något. Såklart det inte hade! Jag hade väl kanske inte trott det heller, men man hoppas ju alltid, och man kommer inte ifrån att det gör ont när det där ensamma jävla sträcket dyker upp och skriker mig "trodde du det eller?" i ansiktet. Baaaam. Men men, nu är vi nära försök 2 så jag orkar inte lägga för mycket energi på att va besviken, jag hade nästan blivit snopen om det visat nåt nu när jag ställt in mig på försök 2 och till & med redan hämtat ut alla mediciner. Mensen borde komma under denna vecka, men man vet aldrig.

Uppkörning idag, snälla håll tummarna! Lite glädje kan jag väl få? I need it!

Den senaste tiden har ni varit mellan 25-30 personer som kikat in här. Jag är så nyfiken på er, en del av er vet jag ju vilka ni är genom att ni lämnar kommentarer & jag följer er, men ni andra? Vilka är ni? Har ni bloggar? :) Länka gärna då jag vill följa fler bloggar!


I övrigt mår jag okej. Det är sol och sommarkänslor vilket påverkar mig positivt! Men det gick skit med körningen idag, blev jättenervös och min körlärare avslutade med att "kör du såhär på uppkörningen på måndag kommer du inte klara dig". Tack för den peppen surgubbjävlaskitjävel.

Jag sover asdåligt på nätterna helt plötsligt, jag blir tokvarm och inatt svettades jag som en gris. Varför då helt plötsligt? Bara för de blivit varmare ute? Kanske. Verkar lite extremt bara. I övrigt börjar jag längta till kommande försök, även om det inte är en njutning med allt man går igenom så vill man komma närmare, jag vill hela tiden stega framåt - mot min bebis!

Nu dags för lite ledighet, ikväll blir det teater med familjen. Ska bli skönt och tänka på annat. Skickar en stooooor fet KRAM till er alla!

Idag är det som sagt 1 månad sen mitt första IVF-försök avslutades. Det betyder om jag hade haft en normal cykel att IVF 2 borde startats nu i dagarna. Nu har jag såklart ingen normal cykel (vettifan om något är normalt med mig haha) så jag skulle tippa på att vi får dra igång om ca 1 vecka, möjligtvis 2. Men eftersom ägglossningsstickorna visade positivt förra veckan också, så tror jag att det är  ungefär 1 vecka kvar till IVF#2 kan starta. Shit va snabbt det går ändå..

 

Det är verkligen med delade känslor jag närmar mig. Jag vill inget hellre än att sätta igång. Samtidigt som denna månad har varit så skön! Inget stress med sprutor, svajiga hormoner, regler på saker man inte får göra. Jag har verkligen bara slappnat av och levt mitt vanliga liv och landat lite igen. Jag tror det är himla bra, för jag tror att jag kommer kliva in i nästa försök ganska stark. Men mycket mera nollställd. 

 

Uppkörning på måndag också, så uppkörningen kommer inte krocka med IVF denna gången (hallelulijah!) Klarar jag det är det ju finito och jag slipper tänka på det. Klarar jag den inte lägger jag det  på is fram till sommaren och fokar 100% på IVF. I sommar har ju ändå  alla kliniker stängt så det blir ju ändå en paus där som jag kan fiffla med körkort (om jag inte skulle ha blivit gravid på nästkommande vilket såklart vore AMAZING).

 

 

En annan sak som slog mig igår när jag satt och funderade är att jag fascineras av hur snabbt man ibland klarar att återhämta sig och se framåt. Hade aldrig trott den 9 april (dagen då jag fick mensen, alltså dagen då första IVF-försöket gick åt helvete) att jag skulle stå här 1 månad senare och ändå vara okej. Att känna mig okej. Ja, missförstå mig rätt, klart att det fortfarande känns. Klart att jag mest av allt i hela världen ville att det skulle fungerat. Men jag minns att jag stod utanför jobbet på morgonen och hyperventilerade av gråt. Jag kunde inte gå in utan fick gömma mig i en skogsdunge för att jag var så totalt förstörd och inte fick stopp på tårarna. Ringde mamma och det enda jag fick fram mellan gråtattackerna var att "jag.. orkar... inte.. mer".

 

Men jag orkade. Jag grät, tillät mig att vara ledsen, fick ur mig det ordentligt. Det lugnade sig, jag tröstade mig med er och era bloggar. Min familj, sambo och vänner och deras optimism. Tröstande ord som att "många får försöka fler gånger" hjälpte faktiskt. 

 

Jag är imponerad av hur mycket vi klarar. Jag vet att detta kommer att ske flera gånger, och att nästa gång kanske jag inte alls är lika stark. Men jag är glad över att styrkan i att gå vidare finns där, att man när det ändå känns som mest svart tillslut hittar den. Det blir som en styrka i sig att veta det. Och att jag trots att jag har en saknad och en oro kommer på mig själv att le, även om det är åt något litet - så varje dag.

Å vad det ploppar upp PLUS i alla bloggar jag läser. Så underbart! Man blir faktiskt äkta genomglad när någon som man vet kämpat verkligen lyckats.

Samtidigt kommer man inte ifrån att det gör en lite ledsen för egen del. Absolut inte för att man missunnar någon - tvärtom, utan endast för det faktum att man önskar det var jag. Och det sätter ju igång alla "Varför fungerade det inte för oss"-tankar. Men vi har flera försök kvar och det finns dom som har det MYCKET värre så jag fortsätter hoppas att jag också får uppleva den lyckan - ett litet plus. <3

Jag blir så ledsen på att aldrig få slappna av och sluta spränga hjärnan med funderingar och oro. Nu sen detta med PCOD (?) drogs upp har jag googlat mig sönder och samman på detta. Nu startar ju funderingar på om detta är förklaringen till annat jag upplevt? Bland annat har jag svårt att gå ner i vikt, lyckades förra året bli av med 12 kg vilket ju var toppen men det var genom Itrim och en extrem bara-äta-ersättnings-metod i 12 veckor. Men överlag rör jag på mig & tränar mycket och äter hyfsat nyttigt men har alltid haft extremt svårt att gå ner dit jag vill.. När jag googlar om PCO (det är PCOD hon skrivit på mig så jag antar att jag inte riktigt har tillräckliga symptom för att ha PCOS) kommer ju en hel del fram som kan stämma, bland annat detta med vikten. Däremot även en hel del som inte stämmer som hårväxt, akne och sånt som jag inte har i närheten av. 

Eftersom någon läkare aldrig talat med mig om detta, eller ens nämnt det för den delen, så sitter jag ju bara här som ett frågetecken och funderar på om/vad man ska/kan göra. Får helt enkelt prata med min läkare på nästa ultraljud och höra lite mer kring detta känner jag. Jag misstänker ju att om jag hade haft PCOS (som jag förstått är den riktiga "sjukdomsvarianten" av detta eller hur man ska förklara det) så hade det säkert vart mer prat kring detta. För mig verkade de ju mest ha och göra med att jag hade många blåsor kring äggstockarna som gjorde att dom satt PCOD-förklaring på mig. Men ändå, om det går och utreda mer och kan vara förklaringen till annat så vill man ju veta det? Så konstigt att det inte nämnts tidigare, gha! Jag är bara såååå trött på att nya saker dyker upp.