jagkanvisst.blogg.se

Nu har jag forskat kring detta med skriven på samma adress för IVF i Stockholm.

Följande svar fick jag från karolinska när jag mailade och undrade över formuleringen av regeln "Stabil relation (2 år vid behandlingstillfället) Sammanboende och folkbokförda i Stockholms län"


Svaret lyder:

 

Igår kom det efterlängtade brevet! Jag måste säga att jag blev glatt överraskad. Väntetiden uppgavs till 6-8 månader just nu, men vi har blivit kallade till början av februari till fertilitetscentrum för ett första IVF-möte (då har vi stått 4 månader i kö). Det är ju ganska snart, gläääädjen! Jag har ingen aning om vad detta möte innebär, men jag antar att det är starten iaf. Jag kunde inte somna inatt för jag låg och spekulerade och fantiserade. Jag måste verkligen hejda mig själv lite, för det är ju inte säkert att IVF funkar för ALLA. Men, man måste ju hoppas.

Det enda jag är nervös för nu är den där jävla adressgrejen. Vi skulle fylla i hälsodeklarationer och skicka in innan besöket, och där frågar dom hur länge vi har varit mantalsskriva på samma adress. Men i KS regler står det ju bara att man ska ha en stabil relation i 2 år & vara folkboförda i Stockholms län, där står det ingenting om att man ska vara skriva på samma adress ju! Jäkligt förvirrande och luddigt. 

 

Och framförallt sjukt taskigt om man t.ex som vi har hållt på i ett år, då kan dom ju inte vänta med att meddela detta  tills man kommer dit på IVF-besöket? Det skulle ju ha meddelats tydligt i början då tycker man. Att vi måste ha stått skrivna på samma adress i X antal år.  Nä, det kan inte vara så. Fatta besvikelsen. Någon som vet? Vi har ju bott ihop sen januari 2011, men bara stått skrivna på samma adress sen vi flyttade till större lägenhet i juni 2012. Jag har även mailat KS och frågat, får se om svaret.

 

Hursom är jag väldigt glad att vi har ett datum. Om man leker med tanken och går alldeles för långt fram i tiden som jag vet att man absolut inte får mengörändåsåklart så skulle man ju kunna va gravid om ett halvår om det vill sig väl. Det är en kittlande känsla. Men, jag vet att vägen dit är svår och lång, så inte ta ut nåt i förskott. Men jag tänker ändå hoppas. I smyg. 

 

Alltså, jag vet inte hur jag lyckas men jag har på jobbet hamnat i en grupp, vi kan kalla dem superfertila kvinnor. Såklart! Man kan säga att de är 2 grupper på vår avdelning. En där dem lite yngre (i detta fall 25-30) härjar, mer i min ålder. Och sen finns det den andra gruppen, 35-45, småbarnsmammorna. Även kallade bibliotekarierna i folkmun på jobbet för att dem är så seriösa i sitt arbete. Ja, och jag har ju då hamnat i den sistnämnda. Inte mig emot egentligen, jag är ganska ambitiös och det är inge fel på människorna. Men jag sitter alltså inklämd mellan 5 stycken SUPEREXTRAfertila kvinnor. Som inte gör annat än och blir gravida och pratar barn. Joråsatte. Här sitter jag mellan bebisröster och barnfotografier. Förut kunde jag stänga av det, men nu känns det som allt är IN MY FACE. Såklart så är det bara för att jag är i den positionen som jag är som de blir extra så. Men ändå. Och så deras kommentarer.. "Linn, är det inte dags snart?", "Liiiiinn, är du inte sugen?" MEN JO! Låt mig vara fertila jävlar. Haha åååå! Om dom bara visste.

 

Jag tycker de är knepigt med jobbet, hur mycket ska man dela med sig? Jag tror att jag vill att en del av dem ska veta när ja väl startar behandlingen. Iaf min chef. Och kanske några till. Hur har ni gjort? Berättar ni för jobbet?

Idag läste jag en annan IVF-blogg. Hon berättade om sin långa behandlingstid och avslutade med att skriva:

Ivf är stort och svårt att gå igenom och båda måste definitivt vara redo att göra det. Redo för allt var det innebär i form av påfrestningar både på kroppen, själen och förhållandet. För det är hemskt. Jag kan tyvärr inte säga något annat.

Det gjorde mig lite ledsen. Alltså, jag är ju fullt medveten om att det kommer vara tufft, men ja. De va väl just dom orden, "hemskt" som jag fastnade vid. Men det är kanske just det de är? Men vad sjutton har man för andra alternativ? Inget. Det är ju liksom det enda man hoppas på. Det finns ingen tvekan..

 

Jag har börjat överläsa/googla/söka på allt som har med IVF och göra. Nog ett vanligt fenomen, haha. Men de är inte helt bra för mig för ja slukar ALLT med hull & hår. Och hittar nya saker att oroa mig och fundera över. Jag får nog chilla lite med den plöjningen framöver om jag inte ska va helt psykiskt utmattad innan behandlingen ens börjat.

 

 

Ni som gjort/startat IVF, hur länge fick ni stå i kö innan ni fick komma på första mötet inför IVF:en?

Jag skriver igen! Jag har saknat det och just nu behövs det verkligen. Dels för att rensa tankar och dels för att hålla koll på datum och tider när dagarna bara rinner iväg. 

 

Nu i början lär jag bara skriva för mig själv. Eller kanske för mig själv och några av de närmsta. Och er som hittar hit av kanske samma skäl som jag? Ni får gärna kommentera om ni är i liknande sitsar, eller annars med för den delen.Jag får se hur det känns. Denna bloggen kommer till en början bli ganska privat och ganska intim. Den kanske till en början mest handlar om min längtan, en längtan som jag inte orkar dela med alla IRL just nu.

 

Jag längtar efter en bebis. En liten som är halva honom och halva mig. En älskad varelse som skulle förgylla mitt liv något så enormt. Den där pusselbiten som fyller pusslet liksom. Längtan har funnits ett tag, men vuxit sig starkare i samma takt som jag och han gjort det. Kärleken växer på alla håll. 

 

Så kommer då det lite orättvisa som så många måste igenom. Att när man väl bestämt sig, så går det inte. Först inte på en gång, sen inte på ett tag, sen inser man att nej, det går faktiskt inte själva. Där startar vår resa.

 

I maj 2012 hade vi vår första tid med en läkare och tiden sen dess har präglats av väntan, tester och återbesök. Jag som inte visste/och knappt vet än vad varken det ena eller det andra är försöker bara hänga på och hoppas på det bästa. Nu har vi precis avklarat den första delen som bestod av olika prover, undersökning av äggledare och tester även för honom. Summa summarum så vet vi inget mer än att min ena äggledare är skadad sen en tidigare operation, men att den andra fungerar. Och att jag har extremt ojämna menscyklar, 30-50 dagar vilket ju innebär att det är ganska omöjligt och veta när man ska passa in saker. 

 

Hursom, idag var vi på Sophia, och där kunde dem inte hjälpa oss. Läkaren menade att eftersom jag bara har en fungerande äggledare är statistiken för mig på att det dem gör där kan hjälpa är ungefär 10%. Och 10% är en väldigt dålig rate med tanke på allt jag skulle gå igenom med hormoner och återbesök 2-3 /vecka. Jag förstår honom, samtidigt som man blir lite besviken. Detta var ju ändå ett litet hopp på vägen. Men men, han menade att de bästa för oss om det inte går själva är IVF. Så vad mer kan man göra än och lita på honom? Man är ganska sårbar där i patienstolen liksom. 

 

Så ja, nu väntar en väntettid på upp till 6-8 månader, för IVF som är ungefär 50% chans att lyckas på första försöket. 50% känns både mycket och lite, mycket om man jämför med 10%, lite om man tänker för mycket. Så ja tänker inte för mycket helt enkelt, haha. Man måste ju hoppas och tro, vad finns det annars och leva på i detta fall liksom.

 

Jag vill, vill, vill. Och jag önskar, ÖNSKA med mig!