jagkanvisst.blogg.se

Jag skriver igen! Jag har saknat det och just nu behövs det verkligen. Dels för att rensa tankar och dels för att hålla koll på datum och tider när dagarna bara rinner iväg. 

 

Nu i början lär jag bara skriva för mig själv. Eller kanske för mig själv och några av de närmsta. Och er som hittar hit av kanske samma skäl som jag? Ni får gärna kommentera om ni är i liknande sitsar, eller annars med för den delen.Jag får se hur det känns. Denna bloggen kommer till en början bli ganska privat och ganska intim. Den kanske till en början mest handlar om min längtan, en längtan som jag inte orkar dela med alla IRL just nu.

 

Jag längtar efter en bebis. En liten som är halva honom och halva mig. En älskad varelse som skulle förgylla mitt liv något så enormt. Den där pusselbiten som fyller pusslet liksom. Längtan har funnits ett tag, men vuxit sig starkare i samma takt som jag och han gjort det. Kärleken växer på alla håll. 

 

Så kommer då det lite orättvisa som så många måste igenom. Att när man väl bestämt sig, så går det inte. Först inte på en gång, sen inte på ett tag, sen inser man att nej, det går faktiskt inte själva. Där startar vår resa.

 

I maj 2012 hade vi vår första tid med en läkare och tiden sen dess har präglats av väntan, tester och återbesök. Jag som inte visste/och knappt vet än vad varken det ena eller det andra är försöker bara hänga på och hoppas på det bästa. Nu har vi precis avklarat den första delen som bestod av olika prover, undersökning av äggledare och tester även för honom. Summa summarum så vet vi inget mer än att min ena äggledare är skadad sen en tidigare operation, men att den andra fungerar. Och att jag har extremt ojämna menscyklar, 30-50 dagar vilket ju innebär att det är ganska omöjligt och veta när man ska passa in saker. 

 

Hursom, idag var vi på Sophia, och där kunde dem inte hjälpa oss. Läkaren menade att eftersom jag bara har en fungerande äggledare är statistiken för mig på att det dem gör där kan hjälpa är ungefär 10%. Och 10% är en väldigt dålig rate med tanke på allt jag skulle gå igenom med hormoner och återbesök 2-3 /vecka. Jag förstår honom, samtidigt som man blir lite besviken. Detta var ju ändå ett litet hopp på vägen. Men men, han menade att de bästa för oss om det inte går själva är IVF. Så vad mer kan man göra än och lita på honom? Man är ganska sårbar där i patienstolen liksom. 

 

Så ja, nu väntar en väntettid på upp till 6-8 månader, för IVF som är ungefär 50% chans att lyckas på första försöket. 50% känns både mycket och lite, mycket om man jämför med 10%, lite om man tänker för mycket. Så ja tänker inte för mycket helt enkelt, haha. Man måste ju hoppas och tro, vad finns det annars och leva på i detta fall liksom.

 

Jag vill, vill, vill. Och jag önskar, ÖNSKA med mig!