jagkanvisst.blogg.se

En annan sak som slog mig igår när jag satt och funderade är att jag fascineras av hur snabbt man ibland klarar att återhämta sig och se framåt. Hade aldrig trott den 9 april (dagen då jag fick mensen, alltså dagen då första IVF-försöket gick åt helvete) att jag skulle stå här 1 månad senare och ändå vara okej. Att känna mig okej. Ja, missförstå mig rätt, klart att det fortfarande känns. Klart att jag mest av allt i hela världen ville att det skulle fungerat. Men jag minns att jag stod utanför jobbet på morgonen och hyperventilerade av gråt. Jag kunde inte gå in utan fick gömma mig i en skogsdunge för att jag var så totalt förstörd och inte fick stopp på tårarna. Ringde mamma och det enda jag fick fram mellan gråtattackerna var att "jag.. orkar... inte.. mer".

 

Men jag orkade. Jag grät, tillät mig att vara ledsen, fick ur mig det ordentligt. Det lugnade sig, jag tröstade mig med er och era bloggar. Min familj, sambo och vänner och deras optimism. Tröstande ord som att "många får försöka fler gånger" hjälpte faktiskt. 

 

Jag är imponerad av hur mycket vi klarar. Jag vet att detta kommer att ske flera gånger, och att nästa gång kanske jag inte alls är lika stark. Men jag är glad över att styrkan i att gå vidare finns där, att man när det ändå känns som mest svart tillslut hittar den. Det blir som en styrka i sig att veta det. Och att jag trots att jag har en saknad och en oro kommer på mig själv att le, även om det är åt något litet - så varje dag.