jagkanvisst.blogg.se

Herregud vilken tuff dag det har varit, en av de tuffaste i mitt liv.

 

Tack snälla ni som kommenterat för era fina ord. Dem betyder lika mycket som mina egna vänners, för jag vet att ni förstår. Jag vet att vi är fler i det här, och att en del av er också gått igenom detta. Jag vet att det går vidare  och att vi måste klara det slut. Det kommer vi.

 

Att vakna till blodet, bli så förtvivlad att man knappt kommer ur sängen, men sen ändå ta sig ur sängen & till jobbet. Panikstopp utanför, fick pausa 30 minuter innan jag kunde gå in för att tårarna bara rann, det gick inte att kontrollera. Sen försöka hålla god min vilket inte alls fungerade när min närmsta kollega snabbt kommer förbi och frågar hur allt är - sammanbrott 3. Sminkning 3. Ladda om för att ta mig till Jakobsberg och uppkörningen. Lyckas hålla ihop någolunda och gör en okej körning, blev dock ej godkänd men jag är ändå stolt över mig själv över att jag ens tog mig dit och genomförde det.

 

Tillbaka till jobb, försöka fokusera - går inte alls. Chefen tar in mig på möte, medderar mig om omplacering på avdelningen & nya arbetsuppgifter, som jag "måste ta ställning till". Precis vad jag behövde. Biter ihop, är positiv och trevlig.

 

Pratade mitt i allt med barnmorskan, hon var så snäll och varm. Hon informerade mig om att vi vilar en månad nu, vilket jag tror är bra. Jag orkar inte något mer just nu. Så till nästa mens blir troligtvis försök 2. Och det positiva är att då vet dem ju vilken dos jag ska ha, så förhoppningsvis går det bättre och jag slipper gå lika länge på sprutorna. Aja, det är då. Jag orkar inte tänka på det just nu. 

 

Jag inser hur mycket mer man klarar än man tror, efter en sån här dag. Herregud vad stark man kan vara fast det gör så ont på insidan att man bara vill skrika rakt ut. Fast man bara vill lägga sig ner och aldrig resa sig igen. 

 

Kombinerat med detta alla dessa tankar och oro, kommer det aldrig fungera? Ska jag gå igenom detta IGEN? Jag vill inte, jag orkar inte.

 

Men klart jag gör, klart jag kommer göra. För vi reser oss, tids nog. Inte just idag, kanske inte imorgon. Men snart. För det är värt och kämpa för, jag vill ha min älskade bebis - till nästan vilket pris som helst.