Monday oh monday!
Kategori: Allmänt
Måndaaaag!
Haft en mycket bra helg. I fredags åkte vi ut till mams och paps för att vara hundvakt och sova där när dem var borta. Jag älskar att "komma hem". Det är nåt med lugnet, mörkret och naturen där ute som jag behöver. Just nu bor vi ju mitt i Stockholms city, och jag ska inte klaga. Vi har en stor fin 3:a och det går ingen nöd på oss. MEN, jag ser mig inte här. Jag vill kunna öppna en dörr och släppa ut liten & vovve i MIN trädgård. Jag vill som hos mamma och pappa ha vatten och stora skogar alldeles runt huset. I lördags vaknade jag alldeles för tidigt och smög upp, tog vovvarna och gick en långis där ute. VILKET lugn.. Jag har inte känt mig så rofylld på jag vet inte hur länge. Då slog det mig verkligen hårt att det är så jag vill bo. Tyvärr är min sambo en inbiten stadsbo som dessutom jobbar på andra sidan stan mot där jag önskar bo, så just nu kommer vi inte överens alls i detta ämne. Men jag hoppas att det löser sig, för kånka ut barnvagn och hund utan hiss rakt ut på en av Stockholms trafiktätaste gator är inget jag är sugen på någon längre tid. :/ Iaf, vi hade ett mysigt dygn där, idol, pizza och bror min kom över. Alldeles perfekt för ett trött preggo.
På lördagen tog vi det lugnt och sen på kvällen åkte jag in och mötte upp 2 tjejkompisar jag inte träffat på jättelänge. Ni vet såna som det inte märks att man inte träffat på länge? Det kändes som igår och det var såååååååååå underbart. Vi hittade en restaurang på Söder som tillät hundar (lyckan) så vi hade en mysig middag både vi och hundarna. Tiden flög fram och jag längtar redan efter dem igen. :)
Gårdagen gick till ett dop, det var min sambos X som döpte deras lilla son. Jag har under hela vårt kämpande inte velat gå på dop, det har varit som ett slag i fejset. Men nu var första gången jag satt där i kyrkan och höll händerna på magen och log. Tänk att det faktiskt är vår tur nu! Dopet var mycket fint, det enda jobbiga var att jag via omvägar fått reda på att en av min sambos kompisar + flickvän också genomgår IVF och dem var där. De har redan 2 misslyckade försök i bagaget och jag vet inte om dem påbörjat det 3:e eller inte. Min sambo hade pratat med dem om detta på en fest för ett tag sen som jag inte var med på - och dem hade varit väldigt tacksamma över några i samma sits och verkat glada för vår skull. Därför blev jag lite förvånad när hon inte ens hälsade på mig. Jag fick tillslut när hon vänt sig bort 3 ggr kliva fram och verkligen HEJ. Och fick en lite torr hälsning och kram. Jag förstår att hon kanske tyckte de va jobbigt som det var, men jag trodde ändå att man kunde hälsa utan att det skulle kännas konstigt. Jag vill så gärna räcka ut en hand och finnas här, eftersom jag vet vad hon/dem går igenom men hon verkar inte mottaglig alls. Och det får man såklart respektera. Men lite ledsen blev jag ändå eftersom dem verkat så tacksamma över att prata med några i samma sits när min sambo pratat med dem. Men men, jag får en känsla av att hon aldrig gillat mig och att det är där skon klämmer. Svåra & känsliga situationer är det, det är det enda man kan konstatera.
Summa summarum bra helg och den toppades imorse, min sambo gick upp redan halv 6 och lämnade mig i ett kolsvart hem. Helt plötsligt blev jag jättemörkrädd och började tänka på alla skräckfilmer som fanns typ, haha. Och att jag just i denna stund kände mig så ensam och övergiven. Och just när jag tänkte det - buff buff buff i magen! Liten påminde mig om att jag aldrig är ensam längre. <3
Haft en mycket bra helg. I fredags åkte vi ut till mams och paps för att vara hundvakt och sova där när dem var borta. Jag älskar att "komma hem". Det är nåt med lugnet, mörkret och naturen där ute som jag behöver. Just nu bor vi ju mitt i Stockholms city, och jag ska inte klaga. Vi har en stor fin 3:a och det går ingen nöd på oss. MEN, jag ser mig inte här. Jag vill kunna öppna en dörr och släppa ut liten & vovve i MIN trädgård. Jag vill som hos mamma och pappa ha vatten och stora skogar alldeles runt huset. I lördags vaknade jag alldeles för tidigt och smög upp, tog vovvarna och gick en långis där ute. VILKET lugn.. Jag har inte känt mig så rofylld på jag vet inte hur länge. Då slog det mig verkligen hårt att det är så jag vill bo. Tyvärr är min sambo en inbiten stadsbo som dessutom jobbar på andra sidan stan mot där jag önskar bo, så just nu kommer vi inte överens alls i detta ämne. Men jag hoppas att det löser sig, för kånka ut barnvagn och hund utan hiss rakt ut på en av Stockholms trafiktätaste gator är inget jag är sugen på någon längre tid. :/ Iaf, vi hade ett mysigt dygn där, idol, pizza och bror min kom över. Alldeles perfekt för ett trött preggo.
På lördagen tog vi det lugnt och sen på kvällen åkte jag in och mötte upp 2 tjejkompisar jag inte träffat på jättelänge. Ni vet såna som det inte märks att man inte träffat på länge? Det kändes som igår och det var såååååååååå underbart. Vi hittade en restaurang på Söder som tillät hundar (lyckan) så vi hade en mysig middag både vi och hundarna. Tiden flög fram och jag längtar redan efter dem igen. :)
Gårdagen gick till ett dop, det var min sambos X som döpte deras lilla son. Jag har under hela vårt kämpande inte velat gå på dop, det har varit som ett slag i fejset. Men nu var första gången jag satt där i kyrkan och höll händerna på magen och log. Tänk att det faktiskt är vår tur nu! Dopet var mycket fint, det enda jobbiga var att jag via omvägar fått reda på att en av min sambos kompisar + flickvän också genomgår IVF och dem var där. De har redan 2 misslyckade försök i bagaget och jag vet inte om dem påbörjat det 3:e eller inte. Min sambo hade pratat med dem om detta på en fest för ett tag sen som jag inte var med på - och dem hade varit väldigt tacksamma över några i samma sits och verkat glada för vår skull. Därför blev jag lite förvånad när hon inte ens hälsade på mig. Jag fick tillslut när hon vänt sig bort 3 ggr kliva fram och verkligen HEJ. Och fick en lite torr hälsning och kram. Jag förstår att hon kanske tyckte de va jobbigt som det var, men jag trodde ändå att man kunde hälsa utan att det skulle kännas konstigt. Jag vill så gärna räcka ut en hand och finnas här, eftersom jag vet vad hon/dem går igenom men hon verkar inte mottaglig alls. Och det får man såklart respektera. Men lite ledsen blev jag ändå eftersom dem verkat så tacksamma över att prata med några i samma sits när min sambo pratat med dem. Men men, jag får en känsla av att hon aldrig gillat mig och att det är där skon klämmer. Svåra & känsliga situationer är det, det är det enda man kan konstatera.
Summa summarum bra helg och den toppades imorse, min sambo gick upp redan halv 6 och lämnade mig i ett kolsvart hem. Helt plötsligt blev jag jättemörkrädd och började tänka på alla skräckfilmer som fanns typ, haha. Och att jag just i denna stund kände mig så ensam och övergiven. Och just när jag tänkte det - buff buff buff i magen! Liten påminde mig om att jag aldrig är ensam längre. <3
Dopet fick mig även att komma och tänka på en låt som jag vill sjunga för liten på vårt dop/namngivning. Här :)
Bloggadress: http://langtarefterbarn.wordpress.com