Så många hemska besked jag läst om senaste dagarna. Två bloggar som fått änglabarn alldeles för tidigt. Det är så otroligt orättvist. Jag kan inte förstå vart rättvisan finns, vi som får kämpa extra mycket ändå - varför ska det slitas ifrån?
Den senaste bloggen läste jag nyss på jobbet och det går rätt in i hjärtat. De förlorade sin lilla flicka i ungefär samma vecka som jag är nu. Jag inser att jag nog måste avstå från att läsa sånt här ett tag. Jag bröt ihop totalt för hennes skull, fick lugna mig på toan i 15 minuter innan jag kunde ta mig ut. Det blir kanske lite väl nära när man nästan är i samma vecka själv och det händer sådär utan förvarning. Jag lider så med dem och skickar all kärlek jag kan. SÅ orättvist. Och så meningslöst.
Stockholm. 28 år. Kämpar för en efterlängtad bebis! En längtan och kamp som nu verkar bli till verklighet..
2012:
Maj: Första besöket för utredning. Utredning visar stopp i ena äggledaren pga tidigare cysta/operation. Eventuellt glesa ägglossningar, i övrigt allt bra.
Augusti: Skickas till Sophiahemmet, som inte anser att det är lönt med deras behandling eftersom det bara är 10% chans att inseminering kan hjälpa oss. De tycker vi ska satsa på IVF.
2013:
Februari: Kallade på första IVF-besök. Planerad start vid nästa mens i Mars.
Mars: 2:a Mars, startar med Menopur.
Går 21 dagar på sprutor, i början växer inga äggblåsor men i slutet tar dem fart. Vi får ut 13 ägg. Ett 5-celligt sätts in men inget annat klarar sig till frysen.
April: 9 april kommer mensen. IVF #1 avdlutad.
IVF #2
Äggplock 29 maj, 8 ägg. 1 fint sattes in och fick ett plus på stickan 19 juni.. :)))